Vi behöver inte acceptera Etiopiens lagar

Utrikesminister Carl Bildt har beskyllts för att vara färgad av sitt förflutna i Lundin Petroleum, ett företag vars verksamhet i Ogadenprovinsen påstås ha varit det som journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ville undersöka. Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt har samtidigt fått kritik för att ha sagt att vi måste respektera det etiopiska rättssystemet.

Nu är det förvisso sant att Sverige är känt för låg svansföring när det gäller att ta till vara sina medborgares intressen utomlands. Raoul Wallenberg lät man dö i sovjetiskt fängelse. Inte heller var man särdeles påstridig när det gällde att utreda oklarheterna kring Dag Hammarskjölds död. På senare tid är givetvis Dawit Isaaks tio år i eritreanskt fängelse något som kommer att förknippas med begreppet tyst diplomati. Evakueringen av nödställda svenskar i samband med tsunamin 2004 var heller inte ett av landets finaste stunder, då utrikesdepartementets funktionärer verkade gå in för att närmast hindra Räddningsverket från att ta egna initiativ.

Inte heller är det etiopiska rättsväsendet av en sådan förnämlig art att vi måste ta av oss hatten för dess företrädare. Den etiopiska regimen medger ingen pressfrihet och dess domstolar är inte att betrakta som oberoende. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har påpekat att den etiopiska anti-terrorismlagen är så vid, att även fredliga demonstrationer som vållar trafikstörningar skulle kunna klassas som terrorism.

Med allt detta sagt, återstår ändå vissa frågetecken. Att den etiopiska regimen inte är förtjänt av vår respekt innebär inte att journalisterna Schibbye och Persson därmed måste vara oklanderliga. De greps tillsammans med soldater i gerillarörelsen Ogadens Nationella Befrielsefront (ONLF), som gjort sig skyldig till flera attacker mot civila. Var Schibbye och Persson i följe med gerillan endast som journalister, eller var de också aktivister som deltagit i träning tillsammans med gerillan, vilket den etiopiska regeringen påstår? Om det senare är fallet, så kan man inte gömma sig bakom rollen som journalist när ansvar ska utkrävas, lika lite som konstnärer kan undgå ansvar när de i konstens namn fingerar en psykos eller vandaliserar en tunnelbanevagn.

Det borde vara av vikt också för Schibbye och Persson att få detta klarlagt. Man kan här tänka på fallet Mehdi Ghezali. Sverige lyckades få hem honom från Guantanamo, men vad han egentligen gjorde i Pakistan har aldrig blivit klarlagt. Att turista bland religiösa extremister, som Ghezali gjorde, är knappast oskyldigt. Men detsamma gäller för reportrar som lierar sig med en sida i en konflikt. Därför bör insatserna för att få hem Schibbye och Persson åtföljas av en strävan att få fram sanningen om vad de gjorde i Ogaden.

Per Bauhn