Värsta språket: när andras ord ramlar ut ur din mun

Vi behöver dessa omsorgsfulla, kunniga och engagerade granskare. Journalister sliter hårt på vardagsprosan. Såväl språkvård som språkglädje kommer i kläm när deadline är nära. Ibland överlever såväl byråkraters formuleringar som polisrapporternas stereotyper den redaktionella bearbetningen av verkligheten.

Men jag är ändå benägen att överse med språkliga snedsteg om ordet eller uttrycket är begripligt och är ett medvetet försök att formulera något nytt. Språket förnyas ständigt. Jag har varsamt förvandlats från språkvårdare till språkskådare. Skriv klart, skriv enkelt, skriv kort, skriv svenska manade min tidiga mentor, professor Erik Wellander. Hade han varit trädgårdsmästare, skulle han säkert haft välskötta rabatter, men också ett öga för ogräsets växtkraft och plötsliga blomsterprakt.

Värre än att ”göra fel”, tycker jag, är att sakna ett eget språk.

Bo Strömstedt, Expressens förre chefredaktör, älskade att smaka på språk, som andra provar vin, eller mikrolyssnar på Mozart i en perfekt ljudanläggning.

Han berättade en gång om Mannen utan språk. Detta fenomen satt på bussen, som passerade en nerbränd skog. Han sade till hustrun: ”Ännu pågår släckningsarbetet efter den omfattande skogsbranden.” Paus: ”Skadornas omfattning kan ännu icke överblickas”. Ny paus. ”Även brandkårer från angränsande kommuner deltar i eftersläckningen.” Bo Strömstedt var fascinerad av att dessa officiösa bulletiner hade ockuperat Mannen utan språk. Han var inte medveten att någon annan pratade åt honom.

Även nyhetsuppläsare och andra journalister blir megafoner åt andras formuleringar. De skulle aldrig med egna ord säga att ”ambulanserna gick i skytteltrafik” eller att ”ingen person kom till skada”, eller att ”myndigheterna räknar med att siffran över antal omkomna kommer att stiga”.

Till verbala försyndelser räknar jag också slappheten att inte ens försöka. Ibland kommer reportrar till katastrofområdet och meddelar att ”det ser ut som en krigszon”. Det är få läsare som vet hur en krigszon ser ut. Andra fegar ur med konstaterandet att ”obeskrivliga scener mötte räddningsmanskapet”. Det finns inga obeskrivliga scener. Det är bara ruska av sig den egna chocken och berätta vad man ser. Som handbok rekommenderas Stig Dagermans Tysk Höst, ett klassiskt reportage från resterna av Nazi-Tyskland. Obehagligt, ofattbart, men inte obeskrivligt. Kurt Vonnegut beskrev utplåningen om Dresden instängd i en källare under marknivå.

Jag är måttligt imponerad av kollegor som kommer till krig och katastrofer och försöker rädda sig undan med den utslitna klichén ”det liknar en skräckfilm”. Riktiga döda människor är inga statister som reser sig på kvällen, kvitterar ut statisthonoraret och går hem.

Samuel Beckett skrev också bra. Hans motto var: Försök. Misslyckas. Försök igen. Misslyckas lite bättre.

Ulf Wickbom