Regionrösten som tystnat
Det ser verkligen så ut. Tystnaden är kompakt. Konsekvenserna är ödesdigra. Regionbildningens dynamiska aspekter är just företagens hjärtfrågor: arbetsmarknad och infrastruktur.
Starka regioner kan få fram pengar till väg och järnväg. Medfinansiering tycker staten om och skjuter till resten. Svaga regioner får också hälften av staten, men mindre i reda pengar. Västra Götaland och Skåne har redan hållit sig väl framme.
Arbetsmarknaden inom triangeln Kalmar-Växjö-Karlskrona bör ligga i samma region.
För näringslivet i Kalmar län borde valet vara enkelt. Region Syd har klara fördelar gentemot Region Sydost. Linköping är en slutstation. Malmö är storstad i Öresundsregionen och porten till kontinenten. Kalmars systerlän Kronoberg vill söderut.
Men näringslivet i länet sitter ännu och väntar på att bästa möjliga lösning ska erbjuda sig. Så går det inte till. Nu, när frågan står inför ett avgörande, gäller det att uttrycka sin vilja. Kalmar län bör redan nu kräva sin del av en storregions administrativa enheter och en rättvisare fördelning av statliga jobb.
För ganska precis ett halvår sedan skrev 23 företagsledare en debattartikel i Barometern-OT. ”Nu är det dags för politiken inom stat, kommuner och regioner att samverka med näringslivet inom denna del av Sverige”. De sträckte fram handen. Inget hände. Om sanningen ska fram innehöll debattartikeln få konkreta förslag och ganska lite att diskutera. Så går det när 23 företagare anlitar en spökskrivare för att slå näven i bordet.
Det pratas om att företagen ska göra ett nytt försök och åtminstone bjuda in sig själva till samtal.
Blir ett sådant möte av, måste dagordningen vara inriktad på resultat, det vill säga en gemensam handlingslinje. Vilken region vill Kalmar län tillhöra? Vad har länet att erbjuda? Vad kräver man?
Det borde ha varit en självklarhet att näringslivet, ”bränslet i välfärdens motor”, hade varit med i de offentliga diskussioner som har pågått under året. Men osynligheten och tystnaden har sin förklaring. De stora bolagen i länet, Scania, OKG, Mönsterås bruk, E.on mfl är alla produktionsenheter med ägare koncernledning och huvudkontor någon annanstans. Beslut på nationell eller internationell nivå fattas någon annanstans. Medelstora företag är inte många. De mindre företagen arbetar i många fall på en lokal hemmamarknad. Många är globala i sin verksamhet. Vem ger näringslivet en röst?