Medlemskapet är något mer än ett partnerskap
Så var det under det kalla kriget när det svenska folket vilseleddes om relationerna med västmakterna. Om kriget skulle komma, var Natoländerna livlinan efter någon dag av strid. Så är det i?dag. När överbefälhavaren Sverker Göransson talade om försvarsförmågan i termer av en vecka av en plats ligger det i sakens natur att någon annan ska försvara gränserna mot angreppet.
Men som den senaste tidens debatt visat räcker inte den solidaritetsförklaring som under senare år lanserats som räddningsplanka. Den anger att vi ska ge militär hjälp till EU- och nordiska stater om de angrips och ta emot militär hjälp från dem om vi utsätts för ett angrepp. Men det förutsätter planering som visar sig saknas. Dessutom är EU ingen försvarsallians – merparten av medlemsländerna är Natomedlemmar. När Sverige tar ansvar som ledarnation för EU:s stridsgrupper tillsammans med ”alliansfria” stater som Irland och Finland finns också alltid ett Natoland som Norge med (som inte är medlem i EU). Så säkras militär uppbackning från Nato om den multinationella styrkan under uppdrag skulle hamna under hård press. Utan Natoländers medverkan får stridsgruppen heller inte tillgång till nödvändig underrättelseinformation. Natos organisation och förmåga är således en garant också för svenska utlandssoldaters säkerhet, något som man brukar tala med de små bokstäverna om.
Efter den senaste tidens debatt kom i går tämligen lägligt för debatten och mindre lägligt för försvarsminister Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen till Folk och försvars konferens i Sälen. Något symptomatiskt kom Natochefen i arméhelikopter som landade vid 10:20 tiden utanför Högfjällshotellet – några timmar innan hade Sveriges överbefälhavare Sverker Göransson tvingats lämna konferensen på grund av magsjuka. Men om den svenska kalkylen bestått i att inte bara svenska soldater i internationella insatser ska backas upp av Atlantpakten utan att försvarsalliansen ytterst ska garantera den nationella svenska säkerheten var Fogh Rasmussen tydlig. ”Är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte”. Ett klart besked alltså. Det räcker inte att vara partner för att åtnjuta Nato säkerhetsgarantier. Det är medlemskapet som räknas.
Fogh Rasmussens ord är också en tydlig signal till dem som hävdat att svenska regeringar försökt smyga in landet i Nato. Att Sverige genom samarbetet i Afghanistan där den svensk finländska kontingenten står under Natobefäl skulle vara något slags de facto medlem utan medlemskort som därför skulle backas upp i en krissituation. Så betraktar i vart fall inte Nato Sverige. Återkommande påståenden om att en Natoanslutning skulle tinga fram kraftigt ökade försvarsutgifter till Natorekommendationen på två procent av BNP avfärdades också av generalsekreteraren. Partnerskapet är således inte att jämställa med medlemskapet. Långsiktigt måste det därför fattas ett beslut. Ska Sverige vara utanför och inte åtnjuta säkerhetsgarantier och därmed tvingas att skruva upp ambitionsnivån från enveckasförsvaret eller ska Sverige också bidra till en gemensam kollektiv säkerhet?
kommentar
