Idén om den upphöjda opartiskheten ifrågasätts

Om det är fel när andra fuskar med skatten, så är det fel också när jag fuskar med skatten. Opartiskheten innebär att ingen är mer eller mindre värd än någon annan. Det här resonemanget innebär emellertid också att när minoritet står mot majoritet, så får majoriteten med automatik företräde. Om var och en har en röst, och ingen har mer än en röst, så blir majoritetens vilja gruppens beslut. Det är så demokratin fungerar. Men samma opartiskhet innebär också att vi måste ge upp idén om särskilda skyldigheter mot nära och kära. Om vi har att välja mellan att rädda en person eller att rädda fem personer, så bör vi välja att rädda de fem, även om den person som vi då avstår från att rädda är vår mamma eller bror.

Att på detta sätt opartiskt maximera intressetillfredsställelse är hörnpelaren i den filosofiska doktrin som kallas utilitarism. Moralpsykologer, som studerar hur vi utvecklar vår förmåga till moraliska resonemang, brukar ofta slentrianmässigt anta att opersonligheten och opartiskheten i utilitarismen utgör ett högre utvecklat stadium än sådana perspektiv som betonar enskilda individers rättigheter. Att ”höja sig” över det personliga och subjektiva tolkas som en mognad. Men nu har två amerikanska forskare, Daniel Bartels och David Pizarro, ifrågasatt den bilden. Bartels och Pizarro testade drygt tvåhundra försökspersoner på ett batteri av frågor som inkluderade såväl moraliska dilemman som allmänna attityder och inställning till livet. Ett moraliskt dilemma kunde se ut så här:

Du står på en gångbro över en järnväg och ser ett framrusande tåg som inom kort kommer att köra på och döda fem banarbetare. Du kan förhindra detta, men bara genom att knuffa ned en tjock person från bron så att han faller framför tåget. Då kommer han att dödas, men tåget kommer att stanna eller spåra ur, och banarbetarna kommer att räddas.

De som ansåg att man i ett sådant fall skulle välja att rädda de fem till priset av att offra den tjocke mannen, visade sig i högre grad än andra försökspersoner uppvisa psykopatiska drag, med en benägenhet för hänsynslöshet och cynism. De uppfattade också i högre grad än andra livet som meningslöst (vilket kan ha underlättat för dem att se moraliska intressekonflikter som bara en fråga om matematik: offra en, rädda fem). Bartels och Pizarro menar inte att de har visat att utilitarismen är en felaktig teori, bara för att den verkar tilltala psykopater. Men de ställer sig kritiska till moralpsykologiska modeller som vill få oss att tro att det alltid är ett tecken på moralisk mognad och utveckling att resonera utilitaristiskt. Opartiskhet är ibland bara moralisk okänslighet. Detta kan vara en lärdom för samhällsplanerare och socialingenjörer som ibland har väl lätt att offra individer för en idé om det ”gemensamma goda”.

Per Bauhn