Annons

Färgstarka Järnladyn blir svartvit på film

Passiv, självbehärskad och motvillig att konfrontera känslomässiga situationer.
Nyheter • Publicerad 7 februari 2012

Så beskrivs Storbritanniens drottning Elizabeth II i en av de många biografier som skildrar hennes 60 år på tronen. Hon var bara 25 år när hennes far Georg VI avled.

Ungefär så skildras hon också i filmen The Queen (2006). Efter prinsessan Dianas tragiska död vägrar hon först att delta i folkets sorg. Den färske premiärministern Tony Blair övertygar henne att framträda officiellt. Hon lyder hans råd. Det blir succé.

Annons

Vi förleds att tro, att det var så i verkligheten. Illusionen förstärks av att skådespelaren Helen Mirren är skickligt porträttlik.

Men spelfilm är inte dokumentär. Inte ens dokumentärfilm visar alltid verkligheten. Oliver Stones film om president John F Kennedy var också en fri tolkning av historien. Scenerna fastnar på näthinnan och påverkar vår förståelse av tillvaron.

Filmen The Queen ger oss på samma sätt en bild av hur vi tror eller vill tro att det var. Vi vet praktiskt taget inget om drottning Elizabeth. Hon har aldrig gett en intervju. I?bland muttrar hon . ”We are not amused”. Hon kan ha förvärvat en formidabel erfarenhet av världen i allmänhet och i synnerhet av de sexton länder i samväldet, där hon är drottning. Men hon kan lika gärna vara en person som allt för tidigt stängdes in i ceremoniernas gyllene bur.

Nu har filmen om Margaret Thatcher haft premiär i Sverige. Den heter kort och gott Järnladyn. I tillbakablickar upplever den åldrade, förvirrade Thatcher sin politiska karriär och sina elva år som Storbritanniens premiärminister 1979-1990. Hon är just så förskräcklig som vi vill att hon ska vara, för att leva upp till våra föreställningar om den starka ledaren med den hjärtlösa politiken.

Hon förtjänar ett bättre eftermäle. Hennes kamp mot fackföreningarna med gruvarbetarna i spetsen räddade landet från ekonomisk kollaps. Hennes riskabla krig mot Argentina för att återta de ockuperade Falklandsöarna kan lika gärna ses som en revolt mot internationell terrorism och mot förakt för folkrättens lagar.

Grekland behöver kanske inte en Järnlady men borde ge järnet. Där ser vi hur rutten skattemoral och våldsfyllda protester mot varje nedskärning hotar att föra landet mot statsbankrutt. En järnhand borde oftare slå näven i bordet när regimer kränker sitt eget folk eller grannstaternas.

Tyvärr är Meryl Streep så övertygande som Thatcher, att vi tror på allt. Vi bör bara tro på hälften. Även den moderna färgfilmen har en benägenhet att skildra allt i svart och vitt.

Ulf Wickbom
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons