En hyllning till det demokratiska engagemanget

I den norska filmaren Kari Anne Moes Till ungdomen, som förhandsvisades av Folkets bio under Almedalsveckan, får vi följa Sana, Henrik, Haakon och Johanne som är engagerade i var sitt politiskt ungdomsförbund. Vi får följa dem i deras vardag, under debattövningar, på fotbollsplanen och tillsammans med kompisar. Det är fyra personligheter med olika politiska övertygelser som träder fram, men som förenas i sitt engagemang.

Det skulle ha kunnat vara en helt vanlig dokumentärfilm om politiskt engagemang om det inte vore för att Norge halvvägs in i inspelningarna drabbades av det ofattbara. Det är med en klump i magen man som tittare får följa den unga AUF-aktiva Johanne när hon reser till ungdomslägret på Utöya. Varken filmteamet eller Johanne vet vad som komma ska när de filmar färden ut till ön ombord på den från så många tv-bilder numera välbekanta färjan M/S Torbjörn.

Precis som i den mycket obehagliga franska spelfilmen Irréversible (2002) som utspelar sig baklänges vet tittarna om det fruktansvärda som kommer att ske men som medverkande i filmen är lyckligt ovetande om. Men Till ungdomen är inget drama, många av de AUF-ungdomar som ses spela kort, lyssna på musik och bada i sjön skulle bara någon dag senare vara döda. Offer för det politiska våldet. Johanne överlevde massakern genom att gömma sig i en klippskreva och sedan simma ut till en räddande båt, men många av hennes vänner och bekanta blev kvar på ön.

Till ungdomen skiljer också ut sig på ett annat sätt än att den råkade spelas in samtidigt som det värsta terrordådet i nordens historia. Redan innan Anders Behring Breivik träder in i handlingen skiljer sig filmen från många andra skildringar av politiskt engagemang bland unga genom sitt respektfyllda och förutsättningslösa närmande till de fyra ungdomspolitikerna. Där finns inga pekpinnar men däremot en stor värme. Det politiska hantverket framstår i all sin prosaiska torftighet men kontrasteras mot det glödande engagemanget.

Till ungdomen är en lågmäld hyllning till det demokratiska styrelseskicket och det ideella engagemang som krävs för att det ska fungera. Demokrati är inte särskilt sexigt. Det är ofta omständligt, tråkigt och frustrerande eftersom det oftast resulterar i kompromisser som ingen är riktigt nöjd med. Trots detta är det som Winston Churchill påtalat i ett ofta citerat tal i underhuset: Demokrati är den värsta formen av styrelseskick, om man bortser från alla andra som någonsin prövats.

Den stora fördelen med demokratin är inte att den leder till snabba och effektiva beslut eller att den gör alla medborgare lyckliga. Den stora fördelen är att den utgör en broms mot maktfullkomlighet och förtryck och att den erbjuder alla en möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Filmens fyra protagonister är engagerade i fyra olika partier med helt olika visioner om det norska samhället. Sana är engagerad i Sosialistisk Venstreparti, Johanne i AUF, Haakon i Unge Höyre och Henrik i FPU, Fremskrittspartiets ungdomsförbund. Trots skiftande åskådningar har de mer gemensamt än vad som skiljer dem. Genom sitt engagemang och sin villighet att föra debatt och dialog med meningsmotståndare utgör de en förutsättning för det öppna samhälle som Anders Behring Breivik hatade.

I samband med den stora manifestationen några dagar efter massakern stod de också enade, tillsammans med över 200 000 andra Oslobor för det öppna samhället och det demokratiska samhället. Det finns en sliten klyscha som säger att demokratin måste återerövras varje dag. Icke desto mindre är den sann. Likgiltigheten är demokratins värsta fiende.

Lars Anders Johansson, journalist och idéhistoriker