Dödsmatchens seglivade myter avslöjar fotbollens nationalism

1942 var Sovjetrepubliken Ukraina ockuperad av Nazi-Tysklands trupper. Tyskarna satte ihop laget Flakelf. Det bestod av piloter och luftvärnssoldater. Flakelf utmanade ett gäng ukrainska bagare, som i många fall hade spelat i Dynamo Kiev. Hemmalaget vann med 5–3.

Flera av de ukrainska spelarna avrättades kort därefter i massakern vid Babyn Jar, då minst 100?000 personer dödades. Den 24 februari 1942 sköts spelarna Mykola Trusevitj, Ivan Kusmenko och Oleksiy Klimenko. Andra lyckades sätta sig i säkerhet.

Mytbildningen satte i?gång. Det började gå rykten om att domaren hade varnat hemmalaget före matchen. De borde förlora för sin egen säkerhets skull. Under Ukrainas sovjetiska tid blev fotbollsspelarna hjältar, som kämpat mot nazismen. Böcker och filmer förstärkte bilden.

Senare historiker gör gällande att det var en vänskapsmatch i alla avseenden. Bagarna arresterades, när de hade lagt krossat glas i Nazi-officerarnas bröd. Andra, hävdas det, var medlemmar av NKVD, den ryska säkerhetstjänsten.

Inför EM-fotbollen i Ukraina (och Polen) har den ryske regissören Andrej Makljukov gjort en ny film om ”dödsmatchen”. Han berättar ännu en gång den första versionen av händelseförloppet. Ukrainas myndigheter tvekade länge att ge filmen tillstånd att visas på landets biografer. Det var inte den historiska sanningen som var bekymret. Myndigheterna oroade sig för att filmen skulle skapa anti-tyska reaktioner, som skulle störa den stora fotbollsfesten.

Landskamper i fotboll väcker nationalistiska känslor till liv. I år är oron för rasistiska påhopp på spelare extra stor. Besvikna supporters ställer till bråk, när det egna landslaget har förlorat. Värst i den genren var nog Fotbollskriget.

1969 besegrade El Salvador sitt grannland Honduras i VM-kvalet. Det utbröt krig mellan länderna. Det varade fyra dagar. Totalt fick 2?000–600 personer sätta livet till. 300?000 salvadoraner flydde från Honduras och levde sedan i armod i El Salvador.

Vi ser också exempel på motsatsen. Under första världskrigets vapenstillestånd kring jul klev tyskar och engelsmän upp ur skyttegravarna.

Den tyske löjtnanten Johannes Nieman berättar om natten då kulsprutorna tystnade.

”En skotsk soldat dök upp med en fotboll från ingenstans och några minuter senare började en riktig fotbollsmatch. Skottarna lade sina konstiga mössor som målstolpar och vi gjorde likadant”.

Alla hölls sig till reglerna, trots att den inte fanns någon domare. ”Vi tyskar vrålade verkligen när en vindby avslöjade att skottarna inte hade några andra kläder under kiltarna”, minns Niemann från en tid som innehöll få andra yttringar av vänskap mellan de stridande parterna.

En tolkning är att fotbollen förbrödrar. Andra historiker säger att fotboll bara var ett annat sätt att kriga. Det kan tilläggas att tyskarna tycks ha vunnit varje gång med 3–2.

Fotboll är med andra ord inte politik.