80-talister går i fällan
Kulturell samhörighet byggs mer på det kommersiella än på det traditionella. Sociala medier är ett drama där varje person kan välja sina roller. Cloudsourcing är datorernas sätt att fösa oss samman individer till ett större kollektiv.
Världen har blivit bättre på kuppen. Det uppstår en allt starkare solidaritet över alla gränser. Folkviljan går före politiken. En växande internationell opinion vill ha mer klimatåtgärder, bättre mänskliga rättigheter och större global rättvisa än vad toppmöten och FN-beslut kan leverera. Protesternas år 2011 och 2012 tyder på en mentalitetsförändring som söker en annan världsordning.
Världen har också blivit sämre på kuppen. Globaliseringen producerar sina slaggprodukter. Jag skrev igår om Carsten Jensens analys i DN av bödlarna från Srebrenica och Anders Behring Breivik. De är i många avseenden produkter av "mötet mellan civilisationer". Deras identitet är hotad. De dödar sina närmaste för att skapa en rågång mot det främmande.
Jag prövar varsamt om osäkerheten också syns i samtidens fixering vid identitet i andra avseenden. Den senaste tiden har begreppet klass återkommit i kulturdebatten. Ordkriget om ett könsneutralt pronomen "hen" är mer än grammatik. "Hon" och "han" är långt mer än bara biologi. Svenska kommuner anställer genuspedagoger för att hantera skillnader mellan flickor och pojkar. Identitet kan också vara ålder. Just nu är det 80-talisterna som tjatar om sin särart. Deras måltavlor är 40-talister och 60-talister.
Det finns något oroväckande statiskt i sådana identiteter. Spillrorna av det som förr var en stor och stolt arbetarklass slår nu aggressivt vakt om sin nostalgi. Klassresenärerna blir lätt betraktade som svikare och förrädare. I en mer öppen kultur är själva idén att varje individ ska kunna frigöra sig och förverkliga sina drömmar.
Identitetskulturen blir lätt sekteristisk. Det pågår just nu en kulturdebatt om Hjalmar Söderberg. Han beskriver ibland med det självupplevdas välbehag hur unga kvinnor badarna nakna. Men, heter det, beskriver han verkligen kvinnorna, eller kan han på sin höjd beskriva hur han ser på dem? Här, tycker jag, lurar faran att underkänna konstens förmåga att vara universell i alla avseenden.
80-talisternas fixering vid prästbetyget fascinerar och förbryllar. Jag kan bara ställa upp två hypoteser. Denna generation är antingen kaxig medveten om att den vill styra världen, eller också känner den ett behov av samhörighet i ett allt mer desperat utanförskap. Bara de har svaret. De bör fundera på saken. För det finns risker med sådana självbilder. Man blir fast. En 80-talist kan aldrig bli något annat i samma kategorier, aldrig bli 60-talist eller 90-talist, ens med kosmetisk kirurgi. Men den stora faran med en sådan ödesbestämd identitet är tendensen att betrakta alla andra som annorlunda och i värsta fall som motståndare, fiender eller onödiga. Vår enda räddning heter kultur och konst. Bara så kan vi förstå andra tider, andra samhällen och vår nästa.
