Erik Hassle
Det är inte lätt.
Det är banne mig inte lätt.
Att få det att bli en elektrisk kväll med sådana förutsättningar.
Så vem kan anklaga Erik Hassle för att han inte lyckades?
Kalmar är ingen stor konsertstad. Om det sedan beror på konsertutbudet eller om det beror på människorna som bor här låter jag vara osagt. Men jag kan verkligen förstå att Magnus Ohlson på Palace drar sig för att anordna spelningar.
Genom åren har han plockat hit riktigt vassa akter - bland annat Robyn, Moneybrother, Melody Club, The Ark, Mando Diao - men nästan alltid med samma resultat. Halvfullt, på sin höjd. Och när spelningarna varit slut har folk anslutit. Som om discot i sig lockat mer.
När Erik Hassle ska gå på scenen är det ytterst få människor i lokalen, det hinner komma några fler innan konserten börjar, men det är klart att den föga inspirerande inramningen gör sitt till stämningen.
Erik Hassle står där på scenen i osannolik hög frisyr, i skinnjacka och under den en transparent skjorta och han gör ett försiktigt intryck. Och direkt blir man varse om hans problematik.
Visserligen har Erik Hassle släppt en platta - Hassle från 2009 - men han är framför allt en radiohitkille. Och det är inte enkelt att bygga en konsert, om än bara i drygt 45 minuter, på en, två, högst tre låtar.
Det är därför spelningen trevar. För väldigt få i publiken kan hans låtar. Så även om Hassle och hans band jobbar på blir det sällan en eufori av känslor när musiken väller över scenkanten, låtarna tas istället emot tämligen likartat och utan större känsloyttringar.
Förförståelsen är för liten.
I en intervju i fredagens Barometern-OT sa Erik Hassle att han lever mycket på sin röst och jag håller med. Men ljudet på Palace är inte dåligt, det låter emellertid inte riktigt rösten träda fram. Hassle hörs, men nyanserna, det säregna i hans röst drunknar i allt annat.
Så vad ska Erik Hassle göra? Tja, ungefär det som han gör. Visst, han kunde varit mer utåtagerande på scenen (men i dessa Idoltider kan det vara skönt med någon som inte spelar över) och hans mellansnack kunde vässas till.
Men han gör rätt som istället för allt det där litar på sin musik.
För där finns någonting. I låtarna. Som gör någon form av avtryck.
Även om merparten av dem inte river stället finns det något i Hassels sätt att bygga upp dem som jag gillar. Det finns en inneboende dramatik, en inneboende storslagenhet och variation i dem som gör att det låter bra.
Att det sedan bara är Hurtful - Hassles stora hit - som får alla på Palace att vakna till säger kanske mer om låten i sig än om Hassles övriga produktion.
Och många artister skulle nog kunna döda för att ha ett sådant vapen att ta till.
