Dire Straits tribute

Kan det verkligen funka?

Är Stefan Jonsson tillräckligt vass på gitarr för att matcha originalet?

Och sången. Hur ska det gå? Totte Rajamäki har en svettig uppgift att bli jämförd med Mark Knopfler.

Har han pannband?

Det är viktigt.

Och hur blir det med Romeo and Juliet? De bara måste spela min personliga Dire Straits-favorit.

Lördag kväll ger svar på alla mina funderingar.

Visst. Låtvalen är väl i stort sett vad man förvänta sig. Det är greatest hits och det kan man inte klandra bandet för, även om hardcorefansen säkert önskat ytterligare något litet bidrag hämtat från källaren nånstans.

Men de låter verkligen som Dire Straits.

Stefan Jonssons gitarrspel är fenomenalt och han är den klart lysande stjärnan på scenen.

Allt som oftast ligger hela fokuset på honom.

Det förtjänar han.

Det förtjänar Dire Straits. Att bli tagna på allvar av ett band som kan göra britterna musikalisk rättvisa.

Så är det Totte Rajamäki.

Jag tycker först att det är lite svårt att höra vad han sjunger men ju längre konserten pågår desto bättre blir det. Och han låter faktiskt lite likt Mark Knopfler. Låt vara att det inte är lika fylligt och karakteristiskt, men ändå. Bättre än väntat.

Och så är det Romeo and Juliet. Den kommer redan i första setet efter en monsterversion av Tunnel of love, som är så smidig och läcker. Och lång.

Spelar roll. Romeo and Juliet görs med känsla och blir precis så vacker som jag hoppas på.

Bandet beter sig lagom tillbakalutat på scenen. Inga extravaganser.

De radar upp låtar som en vansinnesrivig Money för nothing, Lady writer, Brothers in arms, Heavy fuel, Sultans of swing, Down to the waterline och Local hero.

Calling Elvis är kanske en småtrist final på den ordinarie spelningen men vi får Walk of life som sista extranummer.

En bra kväll. Och jag undrar inte över nåt speciellt längre.

Men han hade inget pannband.