Vem vågar........... göra en konstpaus?
Frågorna dök upp i halvtidsvilan i någon av matcherna i fotbolls-VM. Det slog mig att vi slipper intervjuer med Henke Larsson & Co i år. Henke Larsson & Co är experter på att prata väldigt fort och säga så lite som möjligt. Jag kan förstå att de har bråttom att skicka sportdrycken till återvinningen. De undviker att bli indragna i ett fördjupande resonemang.
En moder n fotbollsspelare är yrkesman. Han är bara på plan för att göra jobbet. ”Näh, vi spelade som vi brukade göra, inget märkvärdigt”. Men ni ligger ju under med 0–4? ”Vi kommer igen i andra halvlek. Det är bara att jobba på, hålla mittfältet, komma runt på kanterna, rulla boll, springa lite till och ha chanserna på vår sida. Tack.”
Politiker är sällan bättre. Fredrik Reinfeldt har en ständig pågående inre monolog, som skruvar upp volymen till hörbarhet, när mikrofonen sätts under näsan. Han refererar, rapporterar, argumenterar. Men han hörs mycket sällan berätta något. Maud Olofsson forsar på som en oreglerad Norrlandsälv. Man riktigt önskar att energin kunde dämmas upp och användas till något nyttigt.
Det är bloggandets fel. Tankarna forsar direkt ut på skärmen, ofta oredigerat, sällan som en god berättelse. Det är tv-soffornas fel. Om du inte griper ordet och håller det så länge du kan, får du aldrig en syl i vädret. Du måste flyta in i huvudfåran av den stora ordströmmen. Publiken har inte tålamod att sätta sig in i en helt ny tankegång.
Snart äger politikerveckan i Almedalen rum. Redan förra året noterade jag att partiledarna läser upp sina manus utan ambitionen att få kontakt med publiken framför dem. Göran Hägglund berättade en rolig historia, men väntade inte ut de skrattsalvor, som följde. Mona Sahlin fyrade av en salva mot Reinfeldt, men fortsatte att läsa under applåderna från de rättrogna. Det är talskrivarna och tankesmedjorna som bestämmer vad som skall sägas, inte publikreaktionerna.
Almedalens portalfigur, Olof Palme, var en mästare på att tala i dialog med publikens reaktioner. Fick han ett skratt till svar, prövade han att skruva skämtet ett varv. Fylldes parken med entusiasm eller indignation, förstod domptören Palme att slå an strängarna en gång till. Mona Sahlin kunde i början av sin politiska karriär ge ord åt det som många kvinnor i offentlig sektor stod och tänkte på. Nu skall hon nå alla och når, tycks det allt färre.
Den siste retorikern, eller ska jag optimistiskt säga den senaste, var Göran Persson. I hans register fanns det talande exemplet, den hisnande konstpausen och den förtrollande förmågan att sänka rösten i förtroende eller som hot.
Det var inte bättre förr, bara väldigt annorlunda. I en tid när tillvaron snurrar allt fortare, måste snacket hänga med. Vi blir otåliga när kommandot inte kommer upp sekundsnabbt på skärmen. Vem i allsin dar vill då besvära oss med den dramatiska tystnad som är magin i sagoberättandet?
ordet är mitt
