Fel att ”ge folk vad folk vill ha”

Politiker och reklammakare (15 procent) ligger därmed i botten av förtroendeligan, och det är kanske mer än en tillfällighet att just dessa båda grupper återfinns där. Om allmänheten uppfattar politik som marknadsföring av partier, snarare än som en arena för främjandet av ett gemensamt gott, så kommer politiker inte att ses som mer trovärdiga än andra lockfåglar som vill åt vår tid och våra pengar.

Förtroende är inget man har rätt till, utan något som man måste förtjäna. Det är svårt att vinna, och lätt att förlora. Politiker i en demokrati förväntas främja alla medborgares gemensamma goda. Ribban är alltså högt lagd, och därmed är det också svårare för politiker att leva upp till förväntningarna än vad det är för till exempel brevbärare (som 94 procent har högt förtroende för i Gfk:s undersökning). Att handla i medborgarnas intresse är inte alltid samma sak som att ge medborgarna vad de vill ha, och frustrerade väljare kan tycka att politikerna har svikit dem.

Men det finns också något i den samtida partipolitiken som snarast motverkar förtroende. Partierna är i allt mindre grad fora för idédebatt och i allt högre grad trimmade organisationer för politisk marknadsföring. Det handlar inte om att övertyga med argument, utan genom framtoning. Det handlar inte om att ha den mest genomtänkta visionen för det gemensamma goda, utan om att vinna nästa val. Det handlar inte om att hävda principer, utan om att locka mittenväljare och samtidigt tillgodose olika flyglar inom det egna partiet. Taktiken överordnas då lätt värdena, formen (hur man paketerar och presenterar sitt budskap) blir viktigare än innehållet (idéerna).

I all sin strategiska skicklighet är partiledningarna naiva om de tror att en sådan prioritering av taktik framför idéer inte syns, och att den inte skulle få konsekvenser för väljarnas förtroende för politikerna. Medborgarna är inte politiskt ointresserade och just därför lägger de märke till när politiken kantrar över i produktplacering och säljtänk. Helt följdriktigt rankar de politikerna jämsides med reklammakarna i förtroende.

Det finns förvisso en politisk-filosofisk tradition, med namn som Platon och Machiavelli, som hävdar de styrandes rätt att säkra sin maktställning med lögn och manipulation. Men typiskt för denna tradition är också dess människoförakt. Platon varnade för den stora massan av ”människor som inte är värda uppfostran” och Machiavelli menade att ”[d]et finnes intet annat i världen än pöbel”.

I en demokrati måste medborgarna och deras politiker respektera varandra. Men då fordras att man kommer bort från den enkla modellen ”att ge folk vad folk vill ha”. Det är denna modell som lockar politikerna att manipulera väljarna och som får väljarna att betrakta politikerna som hållningslösa.

Per Bauhn