Stressen nära att knäcka Lova,17: ”Jag måste lära mig säga nej”

Hösten 2022 blev en tuff tid för Lova Hådding. Med studierna i sista året på gymnasiet som grund, bara det tog väldigt mycket tid, valdes hon som ordförande för elevkåren. Ett uppdrag hon såg fram emot att arbeta med.

– Jag gillar verkligen att arbeta i elevkåren, jag har varit med sedan jag började i ettan så jag blev glad när jag valdes till ordförande. Men tyvärr visste jag inte då hur mycket jobb det innebär. Telefonen ringer oavbrutet, det är ju mig alla, elever, lärare och andra elevkårer, ringer när det är problem eller frågor. Det kändes som jag arbetade som ordförande nästan dygnet runt, säger Lova Hådding.

Med ordförandeskapet följde också en annan tuff arbetsuppgift, att ansvara för allt arbete med att förbereda den stora rugbyfesten i Kalmar, den prestigefyllda kampen mellan gymnasieskolorna.

– Jag tror inte någon som inte varit med fattar hur mycket jobb det är. För mig började stressen att öka här. Jag halkade efter i skolarbetet och valde att helt lägga skolan åt sidan för ett tag. Då tänkte jag att det arbetar jag ikapp efter rugbyn. Det visade sig sedan inte vara så lätt, fortsätter Lova Hådding.

Men Lova Hådding höll i. Rugbyn arrangerades, framgångsrikt. Alla vara glada och nöjda utom Lova själv som mådde långt ifrån bra. Några veckor senare insåg hon att den tuffa hösten bränt henne, rejält.

– Jag märkte ju själv hur jag förändrades. Jag blev svårare att kontakta, jag var ständigt trött och mådde sämre och sämre. Utåt kanske jag ser ut att vara stark och glad, men nu märkte både mina föräldrar och mina vänner att allt inte var bra.

– Jag hade under hösten använt mitt jobb, på en restaurang, som ett sätt att fly undan. Där jobbade jag och kunde inte hålla på och svara i mobilen hela tiden. Det var faktiskt lite av en vila, trots att det var jobb. Men när jag mådde som sämst såg en nära killkompis till mig, som arbetar på samma ställe, hur jag mådde. Han sa till mina chefer att nu får inte Lova ta fler pass, hon måste bli sig själv först.

När Lova Hådding beskriver de kritiska veckorna, månaderna, berättar hon hur hur hon kunde sova till klockan 16 på söndagarna, hur hennes kompisar reagerade på att hon kom osminkad till skolan och om hur hon samtidigt blev mer och mer stressad över att hon inte orkade arbeta ikapp i skolan.

– Då ville jag inte riktigt erkänna för mig själv att jag mådde psykiskt dåligt, riktigt dåligt. Jag kände ju hur pressen och stressen gav mig ångest. Men tack vare alla vänner och familj så lyckades jag komma tillbaka. Idag är jag sjukt stolt över mig själv, det kunde ha slutat riktigt illa. Jag som normalt är glad och sprallig levde liksom i ett mörker, säger Lova Hådding allvarligt.

Nu, ett knappt halvår efter kraschen börjar Lova successivt, steg för steg, få ordning på både skola och liv. Hon har tagit beslutet att sätta sin egen hälsa före allt annat. För någon helg sedan följde hon med sin mormor till Halmstad bara för att få lite egentid med släkt, och en liten bebis.

– Jag har helt enkelt varit sjukt dålig på att ta hand om mig själv. Men det ska inte hända igen. Det viktigaste för mig nu är att lära mig säga nej, inte ta på mig för många uppgifter. Det kommer att bli svårt, men det är ett måste. Jag mår mycket bättre nu, men är inte över detta helt. Nu ska jag prioritera mig själv i alla situationer.

Du säger att du fortfarande kan känna stress och hur du riskerar att må dåligt. Hur hanterar du det för att inte falla igen?

– Det viktigaste jag lärt mig är känna igen mina egna signaler, jag märker när jag är på väg att må dåligt. Så nu tar jag tag i det direkt. Känner jag något, då hanterar jag det. Det kan vara lite frustrerande att bara lägga allt åt sidan och ta en vilodag eller några vilotimmar. Men nu vet jag vad som kan hända om jag inte ger mig själv chansen att må bra, så i alla lägen är min hälsa det viktigaste, det måste den vara, säger Lova Hådding.