Lotta kan förlora alla assistenter

Liselotte Jäverskog lutar sig fram i rullstolen, gestikulerar med armarna och liksom pressar fram orden.

– Det är jättejobbigt att börja om igen. Och berätta allt, allt, allt, om mig själv.

Liselotte – eller Lotta, som hon kallas – är 54 år och bor i en egen lägenhet i Funkabo. Barometern träffar henne på ett centrum för daglig verksamhet i Björkenäs. Här finns flera olika avdelningar som erbjuder sysselsättning för funktionshindrade.

Många av de som går här har grava utvecklingsstörningar inom autismspektrat och saknar förmågan att formulera sig i ord. Men för Lotta är det inte språket som brister. Hon har visserligen svårt att forma orden, men framför allt är det armar och ben som inte lyder.

Hon har en cp-skada sedan födseln och behöver hjälp med det mesta som vi andra uppfattar som enkla vardagssysslor.

– Nästan allt. Gå på toa och lägga mig och klä av mig. Borsta tänder, laga mat, allt.

Därför har hon tre personliga assistenter som är med henne alla dygnets vakna timmar.

När kommunen ska privatisera den personliga assistansen får det konsekvenser för Lotta. Ingen av hennes tre assistenter vill följa med över till det privata assistansföretaget Humana, uppger hon.

Orsaken är enkel. Anställningstryggheten för privata assistenter är mycket sämre. I privat sektor riskerar de att bli av med jobbet med två veckors varsel.

Att tvingas byta assistenter skrämmer Lotta. Under sitt 54-åriga liv har hon tagits om hand av hundratals olika personer. Att lära känna nya människor och försöka få dem att förstå vad hon behöver hjälp med tar på krafterna.

Hur känns det, kan du förklara?

– Hur ska man förklara? Jag får ny personal igen, att lära upp. Det tycker jag är värst. Och många med mig tror jag.

Johan Lordén och Carolin Dourén är omsorgsassistenter och jobbar inom daglig verksamhet. De förstår Lottas frustration.

– Det är inte svårare än att gå till sig själv. Att man är utlämnad till folk som kommer in i ens hem och hjälper en med allting, säger Johan Lordén.

– Om du har tio olika personer som kommer in i ditt hem. Nog skulle du tycka att det är jobbigt att hela tiden släppa in någon och lita på någon. Det är som att lägga sitt liv i någon annans händer. Sen får man bara hålla tummarna att det går bra, säger Carolin Dourén.

Totalt berörs 120 anställda när kommunen vill privatisera assistansverksamheten. Kommunen hoppas kunna spara sju miljoner kronor om året när omsorgsbolaget Humana Assistans tar över.

Men Johan Lordén tror att få av assistenterna kommer att välja att följa med till den osäkra tillvaron hos en privat entreprenör.

– Om man har jobbat femton år i kommunen. Varför skulle jag säga upp den tjänsten och börja jobba på något privat? Vem väljer att gå från en säker anställning till ett jobb man kan bli av med på två veckor?

Den fasta anställningen i kommunen ger en grundtrygghet. I privat sektor ser det annorlunda ut. Enligt fackförbundet Kommunal är assistenter i privat verksamhet normalt visstidsanställda hos en brukare. Om brukaren inte vill ha assistenten, eller om det händer brukaren något, har de kvar sin anställning i två veckor, sedan blir de arbetslösa.

– Händer det den du jobbar med något så har du kvar din anställning tills du får en annan brukare. Men händer det något i privat verksamhet, då är du anställd i två veckor och sedan är du borta, säger Johan Lordén.

Därför riskerar privatiseringen att slå hårt mot brukarna, tror både han, Lotta och Carolin. Om de nuvarande personliga assistenterna väljer att stanna i kommunen kommer Humana att tvingas lära upp ny personal från grunden. Det gör att tryggheten rycks undan för brukarna.

– Jag kan inte ens tänka mig känslan. Om de personer jag har runt omkring mig som jag litar på, som finns där för mig. Om alla skulle försvinna, säger Carolin Dourén.

Bara det finns personal så spelar det väl inte så stor roll vem det är som kommer?

– Det är viktigt att man känner varandra, tycker jag, säger Lotta.

– Det kan verka som småsaker. Allting från vilken arm man börjar med när man tar av jackan till hur du vill sitta i stolen. Såna där smågrejer som vi alla har och som är jätteviktiga för oss, men som man inte förstår förrän man faktiskt behöver hjälp med det, säger Carolin Dourén.

Nu riskerar Lotta att få ett helt nytt team av assistenter som inte vet något om hennes behov.

– Jag har varit med jättemånga år. Jättemånga år. Med ny personal. Och jag orkar inte med det längre. Jag behöver trygghet nån gång, säger Lotta.