Annons

Sofia Hedman: ”Jag önskar att fler insåg värdet i att vara annorlunda”

Hur vet man att ens barn är särbegåvat? Frågan är inte enkel. Jag tror att min dotter var särbegåvad. Men jag vet inte. Hon lever inte längre.
Sofia HedmanSkicka e-post
Kalmar • Publicerad 4 januari 2023
Sofia Hedman
Detta är en personligt skriven text i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
kollage
kollage

När jag gick journalisthögskolan fick jag lära mig att skriva artiklar enligt formulär 1A. Jag minns inte exakt hur instruktionerna formulerades, men det handlade om att skriva helt vanliga artiklar där man i ingressen helst skulle svara på frågorna vem, vad, när, och i texten möjligen också hur. Då blev det begripliga och lättlästa artiklar (förhoppningsvis).

Formulär 1A har jag sedan använt för att beteckna allt möjligt som är ”normalt”. De flesta människor är just formulär 1A. Inget fel i det. Men det finns också de andra. De som inte är formulär 1A.

Annons

Jag tror att första gången jag hörde någon använda ordet särbegåvad var efter att min dotter dog. Det var hennes gymnasielärare i matematik som sa att hon trodde att Tammi nog var det, särbegåvad. Hon sa att Tammi kunde lösa problem på alternativa sätt och berättade hur Tammi visat hur hon räknat ett problem på tavlan. ”ritch, ratch, så var det klart”.

Då, 2009, var särbegåvning inte något som man pratade om. Sedan dess har det hänt en del, och Skolverket har slagit fast att skolor ska ge särbegåvningar det de behöver för att utvecklas.

När jag nu gjort intervjuer, hört på föreläsningar och lärt mig mer om särbegåvningar, inser jag mer och mer att Tammi nog inte inte bara var ensam, kände sig utanför, annorlunda och tidvis var mobbad. Att hon var särbegåvad.

Vi hade alltid vetat att Tammi var speciell. Hon började prata innan hon fyllde ett. Men slutade tvärt och sa sedan inte ett ord förrän hon var ... minst tre år. Vi förstod att hon fattade allt vi sa. Det var som om hon lagrade tillräckligt med ord innan hon ville använda dem.

När hon väl började prata var det svårt för henne rent artikulärt. Men hon använde avancerade ord, och hon använde dem på rätt sätt.

Hon kunde läsa enstaka ord när hon började skolan, och vi tänkte att det skulle dröja innan hon lärde sig ordentligt. Men efter ett par veckor kunde hon läsa, och sedan slukade hon böcker i en rasande takt. Hon skrattade högt när hon läste roliga böcker, hon läste Dostojevskij och andra vuxenböcker i högstadiet.

Särbegåvade barn utvecklas ofta asynkront: hjärnan utvecklas snabbare än kroppen. Ja, Tammi kunde tänka snabbt och komplext, men det dröjde innan hon lärde sig att simma (när hon väl lärt sig, simmade hon väldigt bra).

Hon var inte snabb och stark i fotbollsträningen. Men vi förstod att hon hade blick och förståelse för spelet (fast hon blev petad ur laget som tolvåring).

Tammi hade underfundig ”vuxen” humor, lättare för att prata med vuxna än med jämnåriga, men ville och försökte passa in. Hon prenumererade på Frida, inte för att hon gillade tidningen, men för att hon ville veta vad de andra tjejerna pratade om.

Jag vet inte, men jag tror inte att Tammi framstod som exceptionellt intelligent i skolan. Men hon kanske var en av dem som dolde sin begåvning, för att inte sticka ut för mycket.

Annons

Särbegåvade har ofta en extremt stark förmåga att läsa av sin omgivning, de är högkänsliga. Ja, det jag tyckte mig märka var att Tammi visste vad andra tänkte, hon kunde se rakt igenom oss. Hon grät när hon såg sorgliga filmer. Hon visste nästan alltid hur filmen skulle sluta, redan tio minuter in.

”Jag hoppas att du kommer att ha det bra där uppe och lycka till med dina diskussioner med Albert Einstein!”
Text skriven av elev på Lars Kaggskolan i minnesboken efter Tammis död

De har höga krav på sig själva och blir arga om det inte blir exakt som de tänkt sig. Jag vet att Tammi kunde bli väldigt arg på sig själv när hon tyckte att hon inte dög. När hon tog grönt bälte i judo tyckte hon inte att hon förtjänade det, att hon hade fått det för att tränaren ville vara snäll.

Det är inte ovanligt att särbegåvade drabbas av ”bore out syndrome”. De tycker skolan är så tråkig att de blir ett problem på lektionerna, kanske blir de hemmasittare. Tammi gick plikttroget till skolan. Men hon sa att det var tråkigt att gå igenom samma sak lektion efter lektion (hon hade fattat redan vid första genomgången).

Särbegåvade lär sig inte enligt skolans vanliga steg för steg metod. På begravningen berättade kemiläraren att Tammi hade velat lära sig om – vad det nu var – men det skulle man inte lära sig förrän i trean på gymnasiet.

Särbegåvade tänker mycket. Check på det.

Särbegåvade sover dåligt. Tammi hade just innan hon dog köpt en självhjälpsbok om sömnteknik.

Särbegåvade riskerar mer än andra att drabbas av psykisk ohälsa, och jag läser på en hemsida för särbegåvade om en pojke som började tänka på självmord som nioåring, för att han kände sig så annorlunda. Tammi orkade inte mer till sist. Hon tog sitt liv.

Tänk om vi hade insett detta. Tänk om en lärare hade pratat med Tammi om hennes särskilda talanger, och uppmuntrat hennes tänkande. Tänk om.

Läs fler delar i artikelserien:

Annons
Annons
Annons
Annons