Hindra attacken mot vårt språk

Kalmar Artikeln publicerades
Foto:JESSICA GOW / TT

“Vart bor du”, “Dem åker till Kalmar snart”, “Hör gärna med vår kassa personal”.

Jo, vi kan skratta åt de språkliga felen som blir allt vanligare. Och ordmärkarna kan anklagas för att vara snobbiga textekvilibrister och språkfascister.

Men faktum är att det håller på att hända något med vårt språk, eller rättare sagt attityden till det skrivna språket.

Och allvarligast av allt är att du som läser det här inte främst är den som behöver veta det.

    Jag talar inte om att allt färre tycks kunna skilja på före och innan (före jul, men innan julen kommer).

    Det jag tänker på är i stället de lite ­allvarligare tendenserna i samhället. Som när Riksåklagaren i sin anhållan av den då misstänkte terroristen skrev så otydligt att alla uppfattade det som om terrordådet skulle ske i Stockholm. I själva verket var det planeringen som misstänktes ha skett i Stockholm.

    Eller det kanske ännu mer oroande att vår statsminister gång efter annan kritiseras för sitt torftiga språk.

    Men han är i sådana fall i gott sällskap. Det skrivna språket håller långsamt på att devalveras som uttrycksmedel för tankar, känslor och fakta.

    Tror du mig inte? Titta på exempelvis Facebook, det allomfattande multinationella företaget som nu nästlat sig in i snart sagt allas liv, vars algoritmer helt klart nedprioriterar text framför bilder och filmer.

    Alla marknadskrafter slåss om din uppmärksamhet. Och då kommer text till korta.

    En del hävdar att vi är den sista generationen som självmant läser en bok utan att ha blivit tvingad till det i skolan eller på universitetet.

    I stället uttrycker vi oss i filmer, med bilder och på sociala medier. Vår kreativitet finner utlopp i 140 tecken på Twitter eller med en indignerad kommentar till en delad artikel som ingen har läst men som alla ändå är oerhört kränkta av.

    I takt med respektlösheten för språket har acceptansen för språkliga felaktigheter ökat. Och med dem alla missuppfattningar.

    Men är det något fel på att uttrycka sig på annat sätt än i skriftlig form? Nej, naturligtvis inte.

    Men min poäng är också min största oro; när det skrivna språket upphör att bli allas egendom, när fler och fler får svårigheter att läsa längre texter eller skriva mer än sitt namn på passansökan, då får vi ett ojämlikt samhälle.

    För även om myndigheter också anammar andra uttrycksmedel framöver kommer det skrivna språket fortsätta att dominera det officiella Sverige. Det finns nämligen inget som slår skriven text när det gäller exakthet, tillgänglighet eller som faktaförmedlare.

    Vi riskerar därmed att få ett tudelat Sverige: En grupp som har svårt att förstå vad det står i ett vanligt brev från en myndighet och en elit som läser tidningar, följer med i samhällsdebatten och vidgar sina vyer med längre skrivna resonemang.

    Det kanske är ett dystopiskt framtidsscenario. Men det är inte svårt att inse vad en sådan utveckling kan göra med maktbalansen i ett samhälle.

    Det går givetvis att vända på det hela. Aldrig tidigare har så många haft möjlighet att uttrycka sig. Datoriseringen har gett språket en skjuts framåt. Folk som tidigare kanske bara spritsade ord på en tårta eller fyllde i en och annan blankett, kan nu skriva epos på sociala medier.

    Men för att språket inte ska förlora i värde krävs att vi pratar om dess betydelse. Svenska språket är inte bara nyckeln till vårt samhälle. Det är nyckeln till fritt tänkande, meningsutbyte och demokrati.

    Fast det där visste du ju redan. Jag är inte ett dugg orolig för dig som har läst ända hit.

    Kommentera gärna artikeln här:

    Om Facebook-språket och konsten att kunna uttrycka sig. Läs gärna min krönika. Delar du oron över VART vi är på väg? /Jesper, nyhetschef

    Posted by Barometern on Monday, January 4, 2016

    Fler krönikor av nyhetschefen:

    Det himla viktiga med namn

    Journalistiken blir allt viktigare

    Den trasslade in sig bland stolsben i kök och vardagsrum

    Tre ord som betydde allt för en bosnisk familj

    När alla kan kalla sig journalist