Från Tullen till Kattrumpan
Där utanför, Barlastholmen och Tjärhovet, är mestadels fyllnadsmassor som lagts dit genom åren för att ge sjöstaden Kalmar de kajer den behöver.
Över huvud taget var Kvarnholmen betydligt mindre när Kalmarborna i mitten av 1600-talet tvingades flytta dit. De fick lämna sina hus invid Slottet, ta sitt pick och pack och ro över till Systraholmen, som ön då kallades eftersom den tillhörde ett nunnekloster. Men de var inte fler än runt 1 000 vuxna personer. Så de fick mer än väl rum när en del av öns kvarnar rivits och den fiskarbefolkning som fanns körts iväg till Malmen.
Dåtida statliga planerare tyckte dock att stadsdelen ändå var för liten och beslutade om stora utfyllningar i norr och söder. Dessutom skulle nya stan bli en ointaglig fästning innanför höga vallar. En del av muren är kvar i söder och därifrån kan man se in mot Kvarnholmen med den dominerande Domkyrkan, höga vattentornet och mäktiga kvarnen med Kalmarsalen men också ut över vattnet med Slottet, den till synes seglande Sjöfartshögskolan och böndernas nya fabrik så stor och tung så man kan tro att stan snart tippar.
Kvarnholmens status som stans centrum har aldrig ifrågasatts även om det kanske funnits tankar åt det hållet. Inte minst efter de tre stora bränder som härjade på 1700- och 1800-talen och när farsoter ett par gånger slagit till och skördat flera liv.
I mer modern tid har Kvarnholmens framtid diskuterats av andra skäl. Kring 1930 fick de privata köpmännen skrämselhicka när utsocknes Epa öppnade vid Storgatan. Men snart fann de att inkräktaren var en magnet som drog än mer folk. Nästa gång den harmoniska idyllen fick sig en törn var 1964 då Domus öppnade i hörnan Storgatan-Kaggensgatan och Kalmar Stormarknad, blivande Baronen, i hamnen. Men även dessa etableringar visade sig vara av godo.
Och nu har Kvarnholmen och dess duktiga affärsmän klarat ytterligare två utmaningar. Först var det kooperationen och Ica, som i mitten av 1980-talet hoppade över murarna och storsatsade i Giraffen, och på senare år Ikea och andra i Hansa city, ännu längre bort.
Därmed är troligen den lokala globaliseringen över och nya fina år väntar det gamla centrumet. Hundratals bostäder planeras i närheten och från Ölandshamnen strömmar om några år tusentals köpsugna Linnéstudenter till butiker och krogar.
Den viktigaste gatan under de två första århundradena var Norra Långgatan eftersom enda infarten från landsidan till stan var över träbron och genom Västerport. När sedan Tullbron kom till omkring 1850 tog Storgatan över även om Södra Långgatan fick ett uppsving några år när järnvägen 1874 nådde Kalmar från Emmaboda.
Storgatan tycks fortfarande vara den dominerande gatan i stark konkurrens med Kaggensgatan. Av det kan man dra slutsatsen att det är i den så kallade Kvastenhörnan, där de båda korsas, som den ska vara som vill synas.
Sommartid och även delvis vid andra tider är det dock Larmtorget som gäller. Det har utformats av och till Kalmarborna med scen och serveringar och är mötesplats för människor, samtal, frihet och skoj. Ibland, när sprattelvatten och hojtarolja fått flöda för mycket, kan det kanske bli allt för glatt och bullrigt.
Om Stortorget kan man säga raka motsatsen. Sedan det gjordes om är det kalt, kallt och glädjelöst. Men annat var det förr med brunn, skvaller och handel, även om där under några år stod en galge i vilken dödsdömda fick dingla i avskräckande syfte.
Stenkullriga Lilla Torget sägs vara stans mage. Kanske har det att göra med alla kalas i intilliggande residenset, biskopsgården och Dahmska huset. Då kan det vara svårare att försöka förklara varför Larmtorget anses vara stans hjärna, och ännu märkligare att stillastående Stortorget betraktas som hjärtat.
