"Jag är ganska stolt över Vanheden"

Har du någon favoritfilm?

– Fellinis Satyricon, jag gillar Fellini överhuvud taget.

När känner du dig huslig?

– Det är jag tvingad att känna mig varje dag. Jag måste ju ta hand om mitt hem.

Hur gör du när du slår på stort?

– Då är jag ledig och oftast bara hemma och tar det lugnt.

Vad gör du om tio år?

– Förhoppningsvis är jag hel och frisk och jobbar fortfarande lite. Då är jag 70 och står på scen när det ges tillfälle.

Om du kunde samla alla världens barn på en kulle, vilken sång skulle de då få sjunga?

– Bä bä vita lamm, den är gullig.

Har du någon fobi?

– Jag har många fobier. Bland annat är jag pedant. Det ska vara ordning och reda och rutiner, och det kan göra att jag får tvångstankar ibland, att jag har svårt att släppa en del grejer. Jag är perfektionist.

Vilken tid i ditt liv har varit bäst hittills?

– 80-talet. Då jobbade jag med Olle Kinch på Folkan och vi gjorde väldigt bra ifrån oss där. Under 80-talet hade inte samhället börjat förfalla än. Då fanns det normer och värderingar, det finns det inte idag. Det räcker med att gå ut på gatan i Stockholm. Det är skitigt och anarkistiskt, och det är mycket busliv i stan. Det räcker bara med att se hur folk är klädda.

Hur bor du?

– Jag bor i en villa vid vattnet på Lidingö.

När grät du senast?

– Det var länge sedan. Jag önskar att jag kunde gråta oftare för behovet har jag. Det vore nog bra för många människor att gråta oftare. När min dotter föddes minns jag att jag grät.

Vilken är den finaste komplimang du fått?

– Då väljer jag något som ligger nära i tiden. En recension av Playhouse Shining City i Expressen där Nils Schwartz skrev att han inte visste någon i landet som hade sådan närvaro på scen som Brunnberg. Då är det kul att få recensioner.

Hur gör du för att lätta upp stämningen?

– Jag försöker vara lite distanserad och är ofta självironisk. Bjussar man på sig själv brukar andra också göra det.

Googlar du dig själv?

– Svar nej. Jag är ute på nätet någon gång i veckan och läser lite artiklar. Sedan gör jag en del research, som nu när jag jobbar med Strindberg till exempel.

Vilken är den fånigaste frisyren du haft?

– När jag gjorde öron av mitt hår. Det var när jag spelade En midsommarnattsdröm och inte använde mask. Vi spelade föreställningen i ett år så frisyren fanns med ett tag.

Vilket lag håller du på?

– Djurgården, jag är ju stockholmare. Men jag går aldrig på matcher. Den enda idrott jag ägnar mig åt är speedway och båtracing.

Vad har du för förhållande till din mobiltelefon?

– Jag sms:ar en del och pratar i den. Mobiltelefonen är med mig ständigt, men jag är ingen fanatisk användare och har ganska rimliga räkningar.

Vad lägger du för mycket pengar på?

– Boendet, det är primärt. Jag bor på en dyr ort med höga taxeringsvärden, och det kräver mycket underhåll att hålla huset i toppskick.

Vad är du mest känd för?

– Vad tror du? Min uppfattning är kanske att jag är mest känd för Vanheden. Jag var ju med i de första tv-serierna i Sverige också, som Lösa förbindelser och Tre kronor. Det är svårt att svara på frågor om sig själv. Det tenderar alltid att bli fåfänga och det är bara löjligt. Jag är en ganska blyg varelse egentligen. En del i den här branschen är exhibitionister, och det är så långt ifrån mig man kan komma.

Vilken är din favoritplats på jorden?

– Elfvik på Lidingö där jag bor. Det är en av de sista lungorna i Stockholms närhet som är mer eller mindre orörd. Vi har ett levande jordbruk här på Elfvik. Sedan är det nära till stan också och det gör platsen ganska unik. Jag har inget större behov av att resa iväg någonstans.

Vad är det första du tänker om morgonen?

– Vad tråkigt att jag inte klarade av att ha familj. Jag har en dotter. Och jag har varit gift i tio år, men ingenting fungerade och det är tråkigt att det inte gick. Tvåsamheten är svår idag, jag tror att 70 procent i Stockholm lever som singlar.

Vem var du när du gick ut nian?

– Jag gick inte ut nian utan tekniska real. Jag fuskade lite med skådespeleriet och avbröt en ingenjörsutbildning. Det var föräldrarna som valde åt en på 50–60-talet. Men jag var nog lite humanist och gick mycket på teater och bio. Man kan nog säga att jag var en betraktare som sög åt mig olika intryck.

Har du några syskon?

– Ja, en bror som bor i staterna och forskar. Han håller på med mobiltelefoni och datorer. Vi snackade ju om mobiltelefoner förut. Min bror ligger faktiskt bakom invasionen med de små batterierna.

Vad är du mest stolt över i din karriär?

– Min dotter. Annars kan jag väl säga när jag gjorde Johan i Minns du den stad, en dramatisering av Fogelströms bok på Stockholms Stadsteater. Det blev ett större genombrott kan man säga. Sedan är jag ganska stolt över Vanheden också. Jag har märkt att han finns kvar hos folk.

Hur flirtar man bäst?

– Håll käften och var dig själv. Jag flirtar aldrig. Finns det något bättre sätt att lära känna en människa än att vara sig själv, annars lever man ju i en lögn. Man hör ofta om folk som efter många års äktenskap inser att de knappt känner den de är ihop med.

Ulf Brunnberg om:

Rollfiguren Ragnar Vanheden i Jönssonligan-filmerna:

– Han var en bökig krumelur att skapa. Jag hittade på honom själv. Kroppsspråket, gången, hans verbala nonsens. Jag fick mycket skäll och det var en hård strid för att få göra figuren som jag gjorde den. En del tyckte att han var för mycket. Jag gjorde karaktären väldigt tydlig, det fanns inget gråläge och jag tog ut svängarna rejält. På den tiden stack Vanheden ut fruktansvärt. Om man tittar på de första Jönssonligan-filmerna och sedan tittar på andra svenska produktioner från samma tid så förstår man. Man ska inte lyssna för mycket på andra. Vanheden är till etthundra procent min egen skapelse.

Aktuella tv-thrillerserien Labyrint som visas i TV4 på torsdagskvällarna. Ulf Brunnberg spelar nattklubbsägaren Henry Strolz:

– Labyrint har ett lysande manus, men jag tycker att serien har blivit felaktigt behandlad. För det första måste de sända den på en tid när folk kan se den och inte stoppa in så mycket reklampauser. Genom att flytta serien till halv elva har Fyran själva bestämt sig för att döda den. För mig är det helt ofattbart. Budgeten låg på 50 miljoner och nu känns det som man slänger satsningen i soporna. Man sänder inte ens repriser, visserligen går den att se på tv4.se men det är inte samma sak. Ärligt talat ser jag den inte själv. Men jag tycker ändå att Labyrint var ett bra initiativ av TV4.

– Sedan är det en annan grej att branschen lider av svår hantverksbrist och att alla inte har verktygslådan som krävs. Ska man berätta en historia måste man vara tydlig och ibland känns det som man jobbat mer med bildkompositionen än den historia man ska berätta. Labyrint håller hög klass jämfört med mycket annat, men jag tror inte på att göra sådana här serier i kommersiella tv-kanaler, det ska public service syssla med. Det har funnits en del tabbar, men serien blir bättre och bättre, fast nu får den ingen chans. Värst drabbad är författaren som har lagt ned ett fruktansvärt arbete på det här.

Närmaste framtiden:

– Jag är på Playhouse i Stockholm och gör pjäsen Shining City. Sedan repeterar jag Strindberg på Stockholms Stadsteater där jag är tillbaka efter många år. Efter det ska jag repetera in Bodil Malmstens nya pjäs, och i vår börjar jag filma. Sedan är det lite annat som hänger i luften.