Vi har fått en politisk adel i Sverige
Det fanns då en nära kontakt och ett ömsesidigt beroende mellan medborgarna och de förtroendevalda. De politiska partierna var beroende av medlemsavgifterna.
När nu vi skattebetalare står för huvuddelen av partiernas kostnader behöver inte ledamöterna bekymra sig om vilka överenskommelser och beslut som tas och vad de betyder för sina medborgare. Endast vart fjärde år, vid valen, visas visst intresse för vad medborgarna tycker.
Idag leds de flesta ledamöterna av vad en liten kärna inom respektive partis ledning tycker ska gälla. Ve den som vågar ha en personlig uppfattning, det resulterar obevekligen i att hen hamnar i kylan och försvinner från valbar plats vid nästkommande val.
Att kalla det för demokrati är att våldföra sig på det ordets innebörd. Hur starkt partipiskan viner regionalt/lokalt är mera oklart men sannolikt gäller samma regler som i rikspolitiken. Exempelvis kan det beslut som delar av samhällsbyggnadsnämnden i Kalmar tog till gagn för sin avgående ordförande betraktas som ett olagligt förfarande likt det som adeln tidigare, helt skrupellöst gjorde.
Vår politiska riksdagsadel har genom egna beslut skaffat sig ohemult stora ersättningar och ekonomiska förmåner. Långt över vad svensken i gemen någonsin har möjlighet till.
Jag förstår inte varför lilla Sverige fortfarande ska behöva ha 349 riksdagsledamöter, men inser samtidigt att de själva aldrig kommer att föreslå någon förändring.
Politiskt intresserad Kalmarbo
