Vården kan förändras om viljan finns
För varje sommar som kommer växer krisen inom vården då man inte lyckas rekrytera tillräckligt med sjuksköterskor för att kunna bedriva den vård man önskar på ett patientsäkert sätt. I Barometern den 8 juni lyftes vårdkrisen ånyo där man beklagar sig och talar om att man behöver skära ner på vårdplatser för att kunna bemanna de enheter där 24 timmars vård krävs. Vårdpersonalkrisen är tyvärr inte längre enbart under sommarperioderna utan har också satt sina spår under resten av året också. Och tidigare i år gick man ut, slog näven i bordet och sa: Vi ska avveckla bemanningssjuksköterskor, men man går inte ut med en relevant plan hur man ska göra arbetsmiljön bättre för redan anställda i syfte att också kunna nyrekrytera. Något som straffar både den fastanställda personalen och patienterna.
Har man som anställd inom regionen sagt upp sig och valt att arbeta som bemanningssjuksköterska har man ett års karens inom regionen. Dessutom, när karenstiden är över, är man inte välkommen tillbaka till den enhet där man tidigare varit anställd. Genom att regionen håller hårt på dessa regler även sommartid minskar möjligheten ytterligare att rekrytera erfaren och kompetent personal. Jag och flera andra före detta anställda sjuksköterskor hade kunnat stötta upp i sommar men regionen sitter fortsatt på sina höga hästar, klagar över personalsituationen och väljer i stället att dra ner på vårdplatser än att backa på sina ”regler”. Samtidigt som bemanningssjuksköterskor ska avvecklas görs inget för att ge personalen en dräglig arbetsmiljö eller den lön de är värda. Jag förstår verkligen inte hur regionens ledning tänker.
Förutom att jag själv arbetar inom vården har jag också sett den från insidan som anhörig och där är personalbristen både tydlig och ett faktum. Ledningen går alltid ut med att ”patientsäkerheten inte är hotad”. Kan så vara men allt annat, en människas värdighet, är inte det värt något? Personalen ber om ursäkt för att de inte hunnit. Personalen hinner inte med de patienter som inte klarar sig själva och är uppegående. Personal ursäktar sig att de inte känner patienten, att de inte kan svara på anhörigas frågor ”för att de bara arbetar ikväll”. Patienters rättigheter blir inte tillgodosedda och träning som personalen ska utföra blir inte gjord. Patienter spenderar 15 timmar i sängen då ingen har tid att ta upp dem. Patienter klagar på ont i magen då kateterpåsen är överfylld. Patienter klagar på smärta i kroppen då de blir sittande i rullstolen alldeles för länge då ingen har tid att lägga dem eller justera stolen. Patienter sitter i ett rum där maskiner piper då ingen hör eller har tid att stänga av. Patienter som kräver hjälp av två personer får inte den personcentrerade vården som regionen är skyldiga att bedriva. Även om inte patientsäkerheten är hotad så drabbas patienterna av personalbrist och bristande kontinuitet då personalen alternerar mellan olika enheter för att täcka behovet. ”Varje dag lite bättre”, men hur ska det kunna bli lite bättre när vården blivit mer av en förvaringsplats där man förlitar sig på att anhöriga hjälper till? När man läser regionplanen har man svårt att hålla sig för skratt. Så många fina ord och vackra meningar skrivna av personalen på Strömgatan och jag undrar kring deras kunskap och erfarenhet kring den verkliga vården. Patienter är människor, värdefulla människor som förtjänar respekt och en personcentrerad vård oavsett tid på året.
Personalbristen genererar så många andra brister som kan vara skadliga även om patientsäkerheten inte är hotad. Vården kan förändras om viljan finns. Dags att omorganisera och förbättra villkoren för vårdens anställda.
Före detta anställd specialistsjuksköterska och anhörig
