GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

”Våga se barn i kris – även när det känns jobbigt”

Jag minns att jag stirrade på den pipande maskinen och hatade den innerligt för att den inte magiskt började slå så där stadigt som den gjort innan. Nu tjöt den högt, avslöjade slutet på ett människoliv. En påtvingad punkt på ett alldeles för kort kapitel.
Insändare • Publicerad 29 juli 2022
Detta är en insändare i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”En förälders dödsfall, oavsett dödsorsak, ökar risken för dödsfall och självmordsförsök bland barnen”, skriver insändarskribenten.
”En förälders dödsfall, oavsett dödsorsak, ökar risken för dödsfall och självmordsförsök bland barnen”, skriver insändarskribenten.Foto: Christian Hylse

Jag var ett barn som kom tillbaka till en skola där alla hade kommit överens om att aldrig nämna honom vid namn, aldrig fråga mig om honom, och absolut aldrig låtsas om att jag hade en pappa som var död.

Min erfarenhet är att döden gör människor obekväma. Andras tårar likaså.

2013 publicerade socialstyrelsen en rapport ”när en förälder oväntat avlider”. Studien visar att omkring 3 500 barn förlorar sin förälder varje år, det ger en siffra på omkring 10 barn om dagen.

I många fall sker dödsfallet plötsligt och oväntat. I ett ögonblick är barnets liv upp och nervänt, och den trygghet som vardagen vilat på är nu omintetgjord. En förälders dödsfall, oavsett dödsorsak, ökar risken för dödsfall och självmordsförsök bland barnen. Risken att dö i förtid är nästan dubbelt så stor hos barn och unga som förlorat en förälder.

När man läser socialstyrelsens kartläggning, kan en tydligt se att det saknas konkreta handlingsplaner och rutiner i händelsen av en förälders plötsliga bortgång, och att det stöd som erbjuds till de drabbade barnen snarare är baserat på person och inte på funktion. Det måste ändras.

Det finns forskning som visar på samband mellan den information barn får samt deras möjligheter att få ställa frågor för att förstå det som har hänt. Ett gott omhändertagande och stöd i ett tidigt skede kan i många fall vara avgörande för hur barnet kommer kunna hantera och bearbeta händelsen och de känslor som den väcker. Omvänt kan ett olämpligt eller obefintligt omhändertagande öka risken för negativa konsekvenser både på kort och lång sikt.

Min uppmaning till alla er som möter barn i kris är: våga se dem, våga fråga, och våga stanna kvar även när det känns jobbigt. Du kan inte lösa problemet, men du kan finnas där och vara en stilla hamn i stormen.

Och kanske är det så att även om du hade frågat mig om min pappa, så hade jag kanske svarat att jag inte orkade att prata om honom just då. Men då hade någon sett mig och visat att vi vill höra din berättelse. Och det finns inget viktigare när man arbetar med barn, än att se och att lyssna.

Nu är jag vuxen och jag får möjligheten att lära känna min pappa genom andras ögon. Jag får chansen att vandra i hans fotspår, gå i samma korridorer och bära hans politiska fana vidare.

När vi var barn brukade jag och min syster sucka åt att var vi än gick tillsammans med vår pappa ville alltid någon stanna och prata med honom (vi ville ju bara köpa lördagsgodis och åka hem…), men i dag uppskattar jag det.

I en liten kommun som Mörbylånga stöter man ofta på frågan ”vems är du då?”. Vi som bor på Öland vet att släkt och familjeband kan höja eller sänka dig snabbt i omgivningens ögon. Men i mitt fall har det alltid varit en positiv del i interaktionen med min omgivning. Nästintill varje gång frågan besvaras brukar det glittra till i avsändarens ögon, följt av ett brett leende och en fin historia om hur givmild, omtyckt och driven min pappa var.

Jag uppskattar alla de anekdoter jag har fått och får lyssna till om bland annat hans dagar på Skansens fotbollsplan, på Mörbylånga ambulans och i Folkpartiet (Liberalerna).

Det värmer att människorna i min omgivning delar historier om min pappa, det håller honom levande och det bevisar att om du visar människor vänlighet så kommer du att minnas som en god medmänniska långt efter att du har lämnat jordelivet.

Och till dig som också förlorat en förälder, vill jag ge ett råd:

När det känns tungt, när det känns som om du inte kommer att orka ett enda steg till. Då tar du ett djupt andetag och så säger du till dig själv: När jag inte orkar leva för mig själv, då lever jag för min förälder och de dagar hen aldrig fick.

Emilia Gustafsson

Tillägnad min pappa Jan-Erik (”Janne”) Gustavsson (21.07 1949- 23.07 2009) alltid saknad, aldrig glömd.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.