Tack för uteblivna applåder och kramar
Så många fina musikstunder, i särskilt kyrkor, som jag under åren har störts av att tonerna har försvunnit in i rungande applåder. Verkligen all uppmuntran till aktörer för fina prestationer, men varför störa upplevelsen med applåder efter varje avslutat stycke? Tonerna måste få sjunka in och upplevas i stillhet, sakta försvinna för att mötas av nya toner och vävas in i nästa stycke. Applåderna kan sparas till det sista avslutande musikstycket. Då kan applåderna omfamna hela upplevelsen.
Tack corona för att vi just nu får uppleva konserter utan applåder eftersom publik saknas och tack SVT för den fantastiska upplevelsen med toner som vävdes in i varandra under den återkommande Trettondedagskonserten från Berwaldhallen utan avbrytande applåder. Applåderna från de agerande, efter avslutande konsert, innefattade värme och tack till de medverkande.
När det gäller kramarna så samlar jag dem på hög till dess det är tillåtet igen! Dock kommer jag att vara mer återhållsam med utdelande av kramar. Jag kommer att prioritera de som jag verkligen vill krama eller få kram av. Det är inte längre självklart att kramas så fort man möts. De senaste årens självklara kramande har fått inflation.
Tack corona för insikten om och prioritering av kramar!
I dag handlar det om tålamod – vi ska alla ta oss igenom corona med tålamod! Jag är hängiven support av Alf Henrikson som i sin dagsversdiktning 1959 formulerade så slagkraftigt, enkelt och underfundigt:
Du suckar och undrar vart vägen bär.
Lugna dig lite, och saken blir klar.
Redan i morgon är framtiden här.
Då får vi se vart vägen bär.
Ha tålamod i coronatider – avseende såväl applåder som kramar!
Elisabeth Zander
