”Jag skämdes över att jag också såg”
Jag hade bråttom, för jag hade äntligen fått lön och skulle köpa alla julklappar på en gång. Den finaste dockan, den som kunde tala och blunda, skulle ena barnet få. En bok till mamma. En flaska Baileys till pappa. När jag nådde Ravelinsbron hade snöandet tilltagit och skymde sikten. Jag törnade in i en folkmassa en bit in på bron. De stod tysta och tittade på något längre fram. Jag tänkte att det kanske hade med julen att göra – kanske monterades den stora tomten på Västerports krön eller var det kanske fyrverkerier på gång, för det kändes som det alltid gjorde på nyårsaftonen nere i Slottsparken: De varma, mörka ryggtavlorna av förväntansfulla människor, främlingar i samförstånd, samlade för att underhållas. Nå, jag hade inte tid med underhållning, så jag trängde mig vidare genom hopen och fortsatte ut över bron. Då såg jag vad de alla stirrat på. Och jag skämdes över att jag också såg.
På Ravelinsbrons frusna ekbrädor, täckta av ett islager och ett tunt täcke dunsnö, låg en nästan naken yngling. Man hade nyss hissat upp honom ur vattnet, av vätan omkring honom att döma. I fonden juleljus och dunsnö. Under bron simmade en dykare. Kring ynglingen en samling poliser i fodrade vinterkängor. De tittade rakt fram.
Jag undrade om den unge mannen hade mördat någon eftersom ingen talade med honom. Var det kanske mordvapnet de dök efter? Eller var han själv död? Kanske var han farlig på något sätt, men han såg inte farlig ut där han låg i bara underkläder på det isiga träet. Hans rygg påminde om mina barns, när de hukade över sina badleksaker i badbaljan om kvällarna. Skulderblad och ryggrad som stack ut. Blött, lockigt blont hår.
Någon hade brukat vaka över honom när han badade; känt efter så att vattnet var lagom varmt och inte för kallt så att han frös. Försiktigt hällt vatten över lockarna utan att han fick det i ögonen. Nu låg han här i snövädret vid deras kängor och stirrades på. Jag fortsatte gå. En dikt av Rimbaud dök upp, verserna i takt med fotstegen på bron, närmare, förbi med blicken åt andra hållet:
Med fötterna bland strandens vattenliljor drömmer han
och småler blekt i sömnen som ett barn.
Öppna din varma famn för honom, jord, han fryser.
Blommornas tunga, söta dofter glömmer han
och drömmer lugnt i solen som ett barn:
Det röda såret i hans högra sida lyser.
Jag tog av mig rocken i farten. Den var svart med tjock krage i fårull. Jag gick fram till poliserna med den över armen fastän man inte ska. Man ska inte störa i någons arbete. Poliserna stod för tätt för att jag skulle kunna lägga den över ynglingen, men för glest för att dölja något för oss alla som inte skulle titta.
“Är alla poliser tre meter långa?” tänkte jag. “Hur långa ter de sig då inte från marken?” Tvekande höll jag handen i luften, redo att knacka en av männen på axeln och räcka fram min rock, men handen och modet sjönk och jag gjorde det inte.
Strax innan klockan i dörren till leksaksaffären klämtade hörde jag ambulansen. Så då levde han ändå. Jag köpte den finaste dockan, den som kunde tala, och gick ut därifrån med ett färgglatt paket under armen och jag skämdes över att jag inte frös.
Tove
