Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Jag lämnade föreläsningen för att fortsätta hemma – för mig själv!

Jag skriver det här med anledning av att ni sökte berättelser om hur corona påverkat oss läsare det senaste året.
Anna Löfgren, sjuksköterskestudent och småbarnsmamma, som är en av läsarna som berättar om sitt år under pandemin.
Anna Löfgren, sjuksköterskestudent och småbarnsmamma, som är en av läsarna som berättar om sitt år under pandemin.
Foto: Privat
Detta är en insändare i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Under omständigheterna har det påverkat förhållandevis lite, om man ser det ur det hälsomässiga perspektivet. Psykiskt har det, efter anpassning, också gått förhållandevis bra. Men som för många andra började våren minst sagt kaotiskt.

Under våren gick jag tredje terminen på sjuksköterskeprogrammet, som jag under hela studietiden trivts otroligt bra med! Jag är en ambitiös student, med mycket energi och höga krav. Min tidigare studietid har gått lite som en dans, trots att jag är småbarnsmamma med två killar på då 3 och 5 år. Utöver familjelivet går mycket tid åt min häst som jag har uppstallad på mina svärföräldrars gård i Kalmar. Så, även utan corona, hade jag – enkelt uttryckt – häcken full!

"Själv upplevde jag stor otrygghet då jag personligen ansåg att föreläsningarna borde ställas in och förflyttas till distansundervisning."

Vad hände då, den andra veckan i mars? Det skrevs och talades om att en busslast som skulle komma tillbaka till Kalmar med semesterfirare som åkt skidor i Alperna. Det mesta tydde på att de vistats i områdena där det under de senaste veckorna rapporterats om fler och fler fall av covid-19. Samtidigt började det surra om att man bör börja vara försiktig, att isolera sig om man uppvisar förkylningssymtom, och att det vanligaste symtomet då var torr hosta.

Torsdagen den 12 mars satt jag på en föreläsning tillsammans med 35 andra studenter, precis som vanligt. Själv upplevde jag stor otrygghet då jag personligen ansåg att föreläsningarna borde ställas in och förflyttas till distansundervisning. Efter första pausen hör jag hur en studiekollega två rader bakom mig upprepade gånger hostar, vilket fortsätter till efter andra pausen. I samband med detta hade mina adrenalinnivåer höjts till den milda grad att jag kände att det nog är olämpligt att jag sitter kvar på föreläsningen, och lämnade föreläsningssalen för att istället fortsätta mina studier hemma – för mig själv!

"Jag var en av dem som kämpade med att få tag i toalettpapper i förbannelse."

Runtom i världen gapade hyllor som annars är välfyllda av toalettpapper tomma under coronavåren 2020.
Runtom i världen gapade hyllor som annars är välfyllda av toalettpapper tomma under coronavåren 2020.
Foto: Emma Gyllestad/TT

Ett val jag gjorde denna dagen, den 12 mars, var att även "ta hem" mina barn från förskola. Anledningen till denna försiktighetsåtgärd var att jag kände så stor oro över att vi i familjen skulle bli dödssjuka. Jag kände mig förd bakom ljuset av Folkhälsomyndigheten, och jag kunde inte förstå att det bara var jag som förstod att det var farligt att umgås med andra och riskera att bli smittad. Detta var också tidpunkten då jag, för min pappas skull, slutade umgås med mina föräldrar. Min mamma, 60 år och frisk, och pappa, 71 år med kol och diabetes.

Jag var en av dem som kämpade med att få tag i toalettpapper i förbannelse, en av dem som handlade konservmat tillsammans med ris och makaroner, och en av dem som tackade Ica Maxi för att de hade öppet till klockan 23.

Sju veckor följde, där jag var hemma med distansstudier tillsammans med mina pojkar, 3 och 5 år gamla. Den mentala stressen över att slitas mellan att inte vilja försumma mina barn och låta dem titta på Barnkanalen från klockan 8 till 16 när mamma ska lyssna på föreläsningar och försöka hinna med skolan. När sommaren började närma sig, smittantalet började gå ner och kunskapen kring sjukdomen började öka vågade jag att återigen låta mina barn gå i förskolan – och oj vad glada de var! Sommaren kom, och det visade sig att jag klarat av tredje terminen (som för övrigt sägs vara den tuffaste och svåraste terminen under sjuksköterskeprogrammet) utan att behöva göra en enda omtenta, och fått klart godkänt på alla tentor.

Hur farao gick det till!?

"Jag tror att de flesta innerst inne visste att hösten och vintern skulle innebära ett bakslag i pandemin."

I kronologisk ordning följer såklart sommaren, som jag ägnade åt sommarjobb på hälsocentral. Vårdjobb – ja, men coronastress? Nej, inte så mycket. Vi kände av corona, men drabbades inte så hårt under omständigheterna. Försiktighetsåtgärder togs, och finnar i pannan relaterat till daglig visiranvänding blev ett faktum.

Jag, som så många andra, började känna en ljusning och började utnyttja det fina vädret till att börja umgås med den fysiska distansieringen som en extra vän på kalaset. Vi polades med andra sällskap runt grillplatser i naturen, och njöt av att få umgås med nära och kära igen till den milda grad att tårarna var nära.

Grillplatserna har blivit en samlingspunkt där mer än elden värmer i tider av corona och distansering.
Grillplatserna har blivit en samlingspunkt där mer än elden värmer i tider av corona och distansering.
Foto: ROBIN HALDERT / TT

Jag tror att de flesta innerst inne visste att hösten och vintern skulle innebära ett bakslag i pandemin. I min familj är det fortfarande ingen som varit smittad. Jag antar att det bara är en tidsfråga då jag inom mitt yrke och inom vänskapskretsen hör talas om så många som blivit smittade. Inga allvarligt sjuka, tack och lov, men med långvariga symtom som bortfall av smak/lukt eller en onormal trötthet som pågått i flera månader. Jag längtar, liksom så många andra, tills dess att vaccinet kommit till alla och den dagen vi äntligen får börja kramas och inte behöver ta omvägar för att komma till mjölken i affären! Jag längtar till den dagen då min nyförvärvda folkskygghet försvinner och ersätts med välkomnande och avslutas med en riktig dunderfest på gatan där alla är bjudna.

Jag hoppas att det kommer att hända. Jag hoppas att bjudningar, kalas och närhet till sällskap utanför den närmsta familjen inte är ett minne blott, utan att detta var ett j*vla skitår som vi visserligen kan lära oss något av.

"Jag önskar att vi fortsatt tar vårt ansvar."

Min årsberättelse är inte under några omständigheter unik och jag vet att det tyvärr är så många fler än jag som haft det tufft under det senaste året. Jag har klarat mig bra. Visst kommer jag att känna mig utarbetad ett bra tag framöver efter den våren jag kämpade mig igenom, med facit i hand kanske lite onödigt. Men, jag har inte förlorat någon i min närhet, vilket jag är så otroligt tacksam för. I skrivande stund har 11 591 människor dött, i Sverige. När Titanic sjönk dog, enligt Wikipedia, 1 514 personer. När planen kraschade in i WTC-tornen den 11 september 2001 omkom, enligt Wikipedia, 2 996 personer. Summan med antal avlidna i covid-19 har blivit så förskräckligt stor att man näst intill tappat grepp om hur många det faktiskt är. I världen handlar det om nära 2,5 miljoner döda.

Vi behöver fortsätta ta vårt ansvar för att underlätta för samhällets utsatta och de yrkesroller som drar ett tunt lass i coronatider, understryker insändarskribenten.
Vi behöver fortsätta ta vårt ansvar för att underlätta för samhällets utsatta och de yrkesroller som drar ett tunt lass i coronatider, understryker insändarskribenten.
Foto: Johan Nilsson/TT

Jag önskar att vi fortsatt tar vårt ansvar, och att vi även efter pandemin kommer ihåg de utsatta samhällsgrupper som fått lida extra under de här förhållandena likväl pensionärer, ensamma, personer i riskgrupp men även yrkesroller som vårdpersonal, övrig blåljuspersonal, lokalvårdare, chaufförer, personal inom skol- och barnomsorg och butikspersonal (har såklart glömt flertal viktiga nyckelyrken) som inte haft något annat val än att gå till jobbet för att hjälpa resten av medborgarna i samhället.

Tack för att jag fick dela med mig av min berättelse.

Soliga hälsningar.

Anna Löfgren

Sjuksköterskestudent, termin 5, småbarnsmamma och biten hästmänniska!

Ett år med corona

Vi vill höra din historia

Den 10 mars 2020 fick Kalmar län sitt första konstaterade covid-19-fall. Sedan dess har runt 10 000 länsbor insjuknat i smittan. Nu vill vi komma i kontakt med dig som vill berätta om ditt coronaår. Kanske har det kommit något positivt ur din permittering och du har bytt bana? Eller har du handlat åt din mormor varje vecka i ett år? Jobbar du med äldre och vill berätta om ditt år i hemtjänsten eller på äldreboendet? Har du eller någon närstående drabbats hårt av covid-19?
Vi är intresserade av din historia och du är välkommen att mejla daniel.bogefors@barometern.se

LÄS MER: Fler läsare delar med sig av sina historia:

MISSA INTE: Fler reportage om coronaåret:

Läs mer