”Jag kommer fram till Göteborg – efter elva timmar”

Avresa: halv nio på morgonen. Bilen fullpackad.

Det tar inte så lång tid att köra till Värnamo. Nu är batteriet på bilen rätt tomt, och här ska väl finnas laddningsmöjlighet.

Visst. Första stället har många laddningsstolpar. Jag plockar fram min kabel och sätter munstycket i stolpen ... på laddning ... inget händer. Jag är novis på laddning som inte sker hemma, men misstänker att bristen på laddning beror på att jag inte har anslutit till någon form av betalning. Var kan man betala? Ingen info på någon av stolparna. Jag springer in i intilliggande varuhus. ”Nej, vi har inget med laddningsstationerna att göra. Dom bara hyr in sig här”. Detta skulle jag få höra många gånger. Efteråt har jag fattat att detta antagligen var gratisladdning för de intilliggande affärernas kunder. Öppet på vardagar, inte söndagar.

Nästa ställe verkar dock mer lovande. Detta är parkeringen till ett snabbmatställe. Jättemånga laddningsstolpar. Men varför har varje stolpe en sorts tält trätt över sig? Jag är som sagt novis. Kan det vara så på grund av det ihållande regnet? Tål inte laddningsstolpar regn? Detta får jag aldrig svar på, för de som jobbar där vet ingenting. Absolut ingenting. ”De bara hyr parkering utanför här. Men du kan nog inte ladda här om stolparna är övertäckta”.

Nästa ställe: Sex stolpar, och sex bilar som laddar. Hurra. Efter en tid i kö, är det min tur. Men munstycket på laddningskabeln passar inte min bil. Osis. Nu är skorna genomblöta förresten.

Räddningen: en kvinna visar mig en stolpe något tiotal meter längre bort intill Cirkle K. Snabbladdning! (hoppas det inte betyder att bara lastbilar får ladda ...?) Ledig! Många munstycken, och ett av dom passar bilen! Hurra. Nu ska jag bara fixa betalning. Jag förstår inte instruktionen. Frågar på bensinmacken. En vänlig anställd hjälper mig. Han har hjälpt många vilsna kunder (fast macken inte äger stolpen, utan stolpägaren bara hyr). Man måste ha en särskild app på mobilen, och här ska man lägga in sitt bankkontonummer samt förskräckligt mycket annat, och eftersom min mobil inte är Iphone, fick killen kämpa lite.

Nu laddar bilen, och jag behöver bara vänta en timmes tid. ”Strunta i att ladda mer än 80 procent”, säger killen, ”de sista 20 går mycket långsammare”. Ok.

Ja, nu rullar bilen igen mot Göteborg. Men ack, bilens GPS visar hur långt jag har kvar, och laddningen kommer bara att räcka till tre mil innan staden. Som tur ligger Borås lagom nära. Nu har jag appen till MER-stolpar samt två appar som kan leda mig fram till Borås samtliga laddningsstolpar av rätt kaliber.

Första ställe: Identisk stolpe som förra gången. Men trasig. Jag kör vidare

Andra stället: Staket runt området. Varför var detta uppgivit som tillgängligt?

Tredje stället: baksidan av en bilfirma. Det enda som är lite märkligt är att laddningen sitter direkt på husväggen, och att det är ett vanligt vägguttag, alltså inte för elbil. Här kan man betala med vanligt kontokort. Jag har en dosa som gör att jag kan ladda mot vanligt vägguttag hemma. Hemma tar det runt tio timmar att ladda bilen. Så jag kör vidare, tung i hågen.

Fjärde stället: något kyrkställe. Rätt munstycke. Sitter på väggen. Efter några försök har jag fått till nerladdning av även denna app, och laddning pågår. För säkerhets skull sitter jag där i 45 minuter. Håller värmen genom att hacka tänder.

I´m on the road again! Nu ska jag väl komma fram till Göteborg. Inte! Saknas fortfarande en mil. Jag har laddat på en långsamladdare, visade det sig (11 kwh).

Jag kör till Landvetter. Där ska det finnas över 70 laddningsmöjligheter, och flera ska vara lediga samt av rätt dimension. Jag kommer till taket av ett stort parkeringshus. Kan nämnas att nu är hela jag genomblöt. Årets regnigaste dag? Har inte vågat använda värmen i bilen, för den drar ju el.

Det enda lilla problemet nu, är att en telefonröst säger: just nu går det inte att ladda ner appen. Försök igen om en stund.

Skam den som ger sig. Jag springer mot terminalen för att få hjälp. Passerar ett hotell och springer in där. Receptionisten chockeras över mitt dränkta utseende. Hon fixar en varm kopp te (tack!) och erbjuder sig att ladda min mobil. Tedrickande och med en varm filt över mig, går det plötsligt att ladda ner appen. Tillbaka till bilen direkt. Det får vara som det vill med mobilladdningen. Receptionisten ger mig även ett paraply (en ängel förklädd till receptionist).

Nu sitter jag i bilen igen. Appen i högsta hugg. ”tryck in den fyrsiffriga koden för parkeringsplatsen” läser jag. Jag kollar skylten vid uttaget. Fyrsiffrig kod, ja, men den gäller just detta uttaget, inte hela parkeringsplatsen. Ringer service. ”Var är du då” frågar service-mannen?. ”Jag är på Landvetters P7” svarar jag. ”vad står det på din mobil?” frågar han nu. Och nu visar det sig att han inte vet hur han kan hjälpa kunder som inte har Iphone. För han har inte tillgång till alla parkeringsplatsers fyrsiffriga kod.

Mitt sammanbrott är nära. Jag tror jag säger några förbittrade saker till honom om förväntad kunnande hos servicepersonal. Kanske var det detta som hjälpte? Han hittar numret. Jag laddar min bil. I en timme. Det är beckmörkt ute.

Jag kommer fram till Göteborg. Det har tagit elva timmar. För att historien inte ska bli för lång: trots god hjälp av kompis, fick vi inte till att ladda bilen här heller. Servicetelefon stängt för kvällen.

Nästa morgon löste laddningsproblemet sig. Det var dock snökaos på de norska vägarna, så jag stod parkerad i Göteborg i en vecka för en tusenlapp, och åkte buss till mina kära.

Hemresan gick helt fint.

Anne-Marie Hoem