INSÄNDARE: ”Skulle vi acceptera det när det gällde andra barn?”
Tänk dig att alla omkring dig talade ett språk du inte förstod. De vägrade dessutom ändra på sig. Ingen ville lära sig ditt språk eftersom det var så få som pratade det. Det var inte värt uppoffringen.
Varje dag skulle du tvingas åka till ett ställe där du kände dig osäker, utanför och ångestfylld. En plats där du var bland människor som inte förstod hur du fungerade eller hur mycket kraft det tog av dig att ens ta sig dit.
Du förväntades sitta i ett rum bland andra och lära dig saker, samtidigt som det enda du ville var att ta dig därifrån, eftersom ljudnivån gjorde ont i dig. Varje stolskrap, pennstreck på tavlan, klickande ljud från lysröret i taket, vinden utanför fönstret, a l l t skar som knivar i öronen på dig.
Tänk dig att de tvingade ut dig flera gånger om dagen, oavsett väder. Du som var livrädd för olika vädertyper, eller fick panik om det blåste för mycket. Dessutom skulle du trängas med de andra i ett litet kapprum, samtidigt som alla klädde på sig. Alla rörelser gjorde att hjärnan nästan kokade över av alla intryck.
”Hur länge skulle du orka vara kvar? Hur lång tid skulle det gå innan du sa upp dig och letade upp ett annat jobb?”
Hux flux dök det upp en ny person som du ska jobba med. Skulle du åter behöva förklara varför du inte orkade sitta stilla eller behövde hörselskydd för någon som inte förstod? Ovanpå det menade de att du skulle lära dig en massa grejer. Allt på ett sätt som du inte var programmerad för att ta in. Du kände dig som att du var en PC bland en massa Mac.
Tänk dig själv om det var din arbetsplats. Hur länge skulle du orka vara kvar? Hur lång tid skulle det gå innan du sa upp dig och letade upp ett annat jobb? Barn i skolåldern har inte den lyxen. De kan inte välja att stanna kvar eller inte. Alla barn ska gå i skolan. Kosta vad det kosta vill.
Det här är vardag för många barn med NPF, neuropsykiatriska funktionsvariationer. Fem dagar i veckan ska de ha det så här. Många barn med autism och ADHD tvingas gå i vanliga klasser, där deras behov inte tillfredsställs. Det hjälper inte hur många anpassningar pedagogen tar fram.
De här barnen behöver ofta förutsägbarhet, lugn och ro, och känslan av att någon förstår dem. För det krävs utbildad personal, att de får vara sig själva och inte trycks in i en form de inte passar i. Alltför många har redan gått sönder. Barn bränner ut sig, får ångest och kraschar innan de ens kommit upp på högstadiet. Skulle vi acceptera det när det gällde andra barn?
Ge de här barnen vad de behöver idag, så sparar samhället en massa pengar i framtiden. Resurser, specialklasser, pedagoger med NPF-kunskap, det finns mängder att göra för att det ska bli bättre. Gör omen skola för alla till En skola för a l l a. Gör om och gör rätt. Och gör det nu innan det är försent.
Lotta Lundh, Författare och NPF-mamma till barn med autism, ADD och ADHD. Medlem i Autism- och Asperbergerförbundet och Attention.
