”I vilken omfattning är det rätt att sätta sig själv allra först?”
Att kunna bli förälder är inget att ta för givet, som tyvärr många har fått uppleva.
Att utlova ett presentkort på 2500 kronor vid varje barn som föds i en kommun verkar väldigt tveksamt. Pengar får inte styra ett beslut att skaffa barn, det är känslor med sunt förnuft.
Förslaget att föräldrar som vill, kan låna ut sina föräldradagar till anhöriga med betalning (som är under diskussion) gör mig undra vart de föräldrars känslor mot sina barn har tagit vägen. Det är inget paket man lämnar bort. Det är ett barn som behöver värme och tillit som en förälder ska ge. Att göra ett barn med hjälp av sperma i burk på nätet som händer nuförtiden är nog inte schysst mot barnet, tycker jag.
Alla pratar om vikten av “egen tid”, men vad innebär den och hur mycket har man “rätt att ta ut” som förälder?
Innebär “egen tid” att man är självisk och självförverkligande eller är det ett perfekt sätt till att bli en bättre förälder?
I vilken omfattning är det rätt att sätta sig själv allra först?
Förstår de föräldrar som säger att de ska ha “egen tid” vad föräldraskapet innebär? Det är föräldrarna, som först och sist, har det yttersta ansvaret. Hoppas ni förstår min oro och rädsla.
Vill vi ha barn? Eller är de i vägen efter sex månader?
Förhoppningsfullt för framtiden.
Gjalt Koopmans
