Det röda är skammens rodnad
Det var en gång ett politiskt parti som varje första maj höjde knutna nävar mot skyn och svor att kämpa för dem som hade det svårast i vårt samhälle. Från talarstolar runt om i landet lovade partiets företrädare att alla var lika och att ingen skulle lämnas efter.
Partiets företrädare kallade sig själva för röda, eller i alla fall lite rosa. Jag förstår nu varför. Det är skammens rodnad.
Det finns en grupp i samhället som på grund av medfödda eller förvärvade problem inte har möjlighet att bli en fullvärdig del av samhället. Vårt yrkesliv har inte plats för människor som inte är fullt arbetsföra. Dom får aldrig glädjen att känna sig som en del av samhället. Dom får aldrig den identitet som det innebär att kunna svara på vår vanligaste fråga ”Vad gör du nuförtiden?” Den frågan som är så naturlig för oss andra blir ett slag i mellangärdet.
Vad säger Partiet. Höjer dom i harm sina knutna nävar och kämpar för dom som lämnats utanför samhället?
Nej! Istället hör man minister efter minister tala sig varma för att det ska vara en kännbar skillnad i inkomst mellan dom som gått genom livet och haft en tillhörighet och en identitet och dom som aldrig fick den möjligheten utan levt sitt liv på existensminimum som herr eller fru Ingenting.
Emil Blyg
