Det kan jag sörja, att alla fina ord om personcentrerad och nära vård snart bara är ett rött skynke. Men jämfört med skolans värld är det ändå ingenting. Vi har ju vård, det mesta fungerar, patienter blir behandlade för sina sjukdomar. Vi kanske inte ska klaga. Men när man lägger ihop bilden och verkligen förstår - vad innebär de minskade lärarrresurserna, personalresurserna, i en skola i ett område med stora sociala och språkliga utmaningar.

Bra skolresultat generellt är inte gott nog om resultatet också är ökad utslagning, barn som bara blir ungdomar och inget mer. Jag gråter, för jag förstår lärarnas nödrop, jag förstår att några av dem som är trygga vuxna för elever på väg utför, de kommer inte längre orka. Människor som valt att arbeta med såna uppdrag är särskilt engagerade, och de riskerar alltid utbrändhet. De signalerar ofta för sent, för de vill så gärna, de bryr sig så mycket om sina elever och sitt uppdrag. Men en enda trygg vuxen som inte orkar mer, som tvingas ta paus från sitt uppdrag, det är en för mycket.

Dessa personer i skolan är inte utbytbara, de är enormt viktiga för enskilda individer, och för vårt samhälles framtid, och de är värda ordentliga förutsättningar att jobba med allt det som skolan förutsätts göra. Trygghet i samhället börjar med trygghet och stöd i skolan, till alla.

Regionanställd mamma