”Avskyvärt och empatilöst att lämna katter åt sitt öde”
Vi går dit och finner att antal vuxna katter, kraftigt avmagrade, som lever i buskarna runt boningshuset. Det finns ingen mat eller friskt vatten. Katterna är skygga och visar ingen tillit till människor. En har en skada på ett framben som läkt fel och bildat en stump där trampdynan blivit felvänd vid läkningen. Vi finner två döda kattungar, några veckor gamla, kraftigt avmagrade. De har lagt sina små huvuden på framtassarna och dött så. Man kan misstänka att den svältande mamman ej kunnat dia dom då någon övrig föda ej finns att tillgå. Samtliga katter har svår skabb i sina öron och synlig lus i pälsen. Katterna lever ute, i en miljö som är full av skräp. Det finns ytterligare två kattungar, avmagrade, och vi blir alla starkt påverkade av deras situation och lidande och enas om att ge dem mat och vatten i det akuta läget för att lindra lidandet.
Djurskyddslagstiftningen definierar väl djurägarens ansvar för att djuren ska må bra fysiskt och psykiskt, bland annat att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Jordbruksverket har särskilda föreskrifter om kattungar och deras rätt till en lugn och trygg miljö tillsammans med sin mamma. Ägaren har skyldighet att se till att katterna inte förökar sig oplanerat. Även katternas rätt till mat och vatten definieras tydligt. Kriterierna för djurplågeri är att man uppsåtligt lämnat djuren åt sitt öde och därmed visat grov oaktsamhet kring deras behov och rättigheter.
Vi ringer länsstyrelsen upprepade gånger och får informationen att de har ont om personal och att det kommer att ta tid innan de kan hantera ärendet. Vi uppmanas att inte mata katterna, då det är bättre att ”det är riktigt eländigt när de väl kommer”. Vi får veta att det är olagligt att göra intrång på annans tomt.
Vi ringer polisen då vi upplever situationen akut, katterna svälter och är sjuka. Även i det samtalet läggs fokus på att det är ett brott att gå in på annans tomt, inte på katternas lidande. De kan inte göra något akut men tar upp vår anmälan om djurplågeri.
Till slut kommer en handläggare från länsstyrelsen till platsen och bedömer läget som ej akut. Avseende de ihjälsvultna kattungarna säger man ”ja, sådant händer”. Ägaren, som är med via telefon under besöket, får en ny chans att mata katterna två gånger om dagen. Vi uppmanas att inte mata dem, utan låta dem svälta om ägaren ej följer direktiven.
Djur har rätt till mat, vatten och vård när de är sjuka eller skadade. I den bästa av världar får de även värme, kärlek och uppskattning samt en trygg boplats. Våra husdjur är helt utlämnade till oss för sitt välmående och för sin överlevnad. Vi anser det vara avskyvärt, empatilöst och grymt att lämna katter åt sitt öde och utsätta dem för lidande. Situationen bryter mot samtliga lagar, regler och föreskrifter som finns för djuren. Tillsägelsen att ge katterna mat två gånger per dag följs inte av ägaren, som kommer sporadiskt. Detta meddelar vi länsstyrelsen men inget händer. Vi uppmanas att ringa igen om någon katt ligger och verkar döende av svält och sjukdom.
Om ägaren redan från början har visat att hen inte är kapabel att sköta sina katter enligt lagstiftningen, vems är ansvaret då?
Vi har fortsatt mata katterna vid tomtgränsen under tiden vi väntat på att ärendet skall hanteras. Har man någon som helst känsla för djur så kan man inte låta dem svälta och törsta. Länsstyrelsens fokus borde hamna på katterna som lämnats helt åt sitt öde under lång tid. Snart kommer höst och vinter. Detta är orimligt ur ett djurskyddsperspektiv. Situationen är som när brandvarnaren larmar för att det brinner, man tar ur batterierna för att slippa höra, men det brinner fortfarande.
Carin, Jessica, Marie, djurvänner
