Ytterligheter

Och jag lyssnade på Deportees nya, hyllade och omkramade platta och jag fann många orsaker till omfamningarna, men kramade inte skivan lika hårt som så många andra och jag lyssnade på Ryan Adams nya och tyckte om den och så lyssnade jag på Feists senaste skapelse och The bad in each other är en underbar låt och samtidigt jobbade jag med texterna till Tillsammansheten och jag njöt av Jan Nordströms bilder, av skildringen av Kalmar FF och imponerades av några av texterna som de andra spelarna skrivit. I synnerhet Emin Nouris funderingar och jag undrar om det inte är så att Jan Nordström har en förmåga att locka fram sinnlighet även hos en stenstaty.

Sedan kom insikten om hur det kan skilja oceaner från den ena dagen till den andra. Hur kroppen ena dagen kan kännas blytung, svårmanövrerad och ovillig till att lyda. För att nästa dag vara smidig som en katt (nåja), instinktiv och lätt.

Som fotbollsspelare är man totalt utlämnad till kroppens nyckfullhet.

Seg och trött, du måste ändå ut på planen och ta dig in i situationer, vara aggressiv, pushande och ta initiativ och vilja ha bollen.

Som det kändes för min del i tisdags. En betonghård b-plan på Fredriksskans, regn, kyla och blåst och stumma baksidor och när vi sprang var det som om jag stod still och när vi spelade handlade det bara om att hålla sig flytande, inget annat, bara ett sprattla för livet och försöka komma i land utan att drunkna.

Dagen efter - en helt annan känsla i kroppen. Styrkepasset på morgonen lösgjorde något, fick musklerna att mjukna, bli piggare och när vi spelade tre mot tre orkade jag ta mig in i press och jag orkade löpa förbi min motståndare och när vi gick över till elva mot elva gjorde det ingenting att ytorna var stora, benen svarade, huvudet var med och jag ville inte att träningen skulle ta slut.

Två helt skilda känslor. Från den ena dagen till den andra.

Ytterligheter.