Vidare i cupen - efter dramatik!

I spelargången innan avspark i cupmatchen mot Blåvitt sa domaren Sven-Martin Åkesson med ett leende att han hoppades att han inte skulle göra en lika stor blunder som domaren i VM-matchen mellan England-Tyskland. Tydligen hade han missat att England hade en boll klart inne när tyskarna ledde med 2-1. Sedan gick Åkesson ut och dömde med huvudet under armen.

Märkliga beslut, konstiga nivå och helt oförmögen att kommunicera med oss spelare. När jag påpekade det här efter matchen ville den ena linjemannen inte ta i hand. Antar att han bara tar i hand med spelare som dunkar de i ryggen.

Matchen, då? Vi var ute efter att hitta rätt känsla. Vara aggressiva, inte låta Blåvitts djupledsspel dra isär oss och sedan kombinera oss fram. Planen var bättre än när vi mötte Gais i våras, men för att vara omlagd var den kass. Gropig och stenhård och det är pinsamt att en stad som Göteborg inte kan ha en bättre matta.

Men med tanke på hur de allsvenska planerna såg ut i våras kunde vi inte klaga och vi hade inte heller några större problem med att hantera VM-bollen. Faktum är att vi kunde såra Blåvitt tämligen rejält med vårt kombinationsspel och så mycket som vi skapade på dem har vi sällan gjort. Santos chippade snyggt in 1-0, men sedan missade Lantz bollen och Hysén rann igenom och kvitterade, men Erik Israelsson knoppade in en Abiola-frispark och Santos satte 3-1 och vi var nöjda i paus.

Och i andra halvek hade vi fina chanser att göra 4-1, men bommade, men det kändes ändå lugnt. Blåvitt saknade energi och till det fick de en kille utvisad och med en man mer kunde vi låta bollen gå runt i laget.

Men det är märkligt hur snabbt en match kan vända.

Emin drog lite onödigt på sig två gula och på den efterföljande frisparken efter det andra kortet knorrade Blåvitt in 2-3. Plötsligt fick de kraft och fart och började chansa och vi blev försiktiga, men så var det bara en minut kvar av tilläggstiden och vi hade bollen, men istället för att fixa hörna eller inkast gav vi bort bollen och Göteborg lyfte en lång boll in i vårt straffområde och det blev kalabalik, spelare låg i högar och plötsligt fick en Blåvittspelare tag i bollen, jag hann inte dit och med matchens sista spark kvitterade de.

Och eftersom vi kände att vi slarvade, att vi hade bjudit in Blåvitt var det inte direkt sprudlande vid pausen innan förlängningen. Tröttheten som vi kände i kroppen blev ännu mer påtaglig.

Men vi hängde med huvudena i ett par minuter, samlade oss sedan i ringen och lovade varandra att pusha och stötta hela vägen in och visst var det surt med kvitteringen, men det var som det var, nu skulle vi visa mod och gå för segern.

Men många var trötta och eftersom båda lagen spelade med en man mindre var det svårt att vara aggressiv, det blev hav att täcka och jag försökte stå rätt och sedan spela vårdat och vi började nog alla och envar mentalt förbereda oss för straffsparkar.

Men så fick Mattias Johansson bollen på högerkanten och han hade kräm kvar i benen och utmanade sin kille och precis när vi trodde att bollen skulle rinna över kortlinjen fick Mattias tag i den, spelade in den till Marcel, som distinkt dunkade in den. Jag blev direkt nojig, ville ha hem alla killar, det återstod ju knappt två minuter av förlängningen, inga fler snöpliga kvitteringar nu, tack och vi redde ut det, vi vann och gick vidare i cupen.

Och för första gången vann vi en match på Gamla Ullevi!