Så kan det också gå

Vi åkte ner till Ronneby och sedan hem igen. Med en 0-4-förlust.

Och det var givetvis inte bra. Klart som fan att man vill vinna matcher. Alla matcher. Samtidigt är det skillnad på sammanhang. Vi spelade med en uppställning i första halvlek, en helt annan i andra halvlek och vi som började matchen hade lite problem att inledningsvis hitta positionerna, vi var vilsna och fick inte tag i bollen, men sedan tog vi tag i spelet. Och skapade tre jättelägen, men Santos bommade alla tre. Maif höll mest i bollen framför vårt mittfält, Grahn hämtade boll, men vi kunde flera gånger om sno den av honom och det kändes någorlunda kontrollerat. Det Maif hotade oss med var långa bollar in bakom vår backlinje och på en sådan knuffade Lantz omkull en Maifare. Domare Ingvarsson lät Maif flytta fram bollen några meter och sedan sköt Ekenberg hårt i Zlatans hörn och Zlatan hann inte riktigt med.

2-0 var än mer snöpligt. Frispark ute vid sidlinjen, Ekenberg fick för mycket luft på bollbanan, Zlatan skulle bara plocka ner den, men den slant ur hans händer och in i mål. Skit händer.

Nanne var förbannad i pausen. Han tyckte visserligen att vi hade gjort en hel del bra saker, men samtidigt agerat på ett sätt som vi inte skulle göra. Vi hade inte ett så tajt lag som vi ville, vi hade inte alls ett stötande spel som vi ville och vårt passningsspel blev stundom för plottrigt.

I pausen bytte vi hela laget och en bit in i andra halvlek bytte också Maif en del spelare och det blev sönderryckt.

Men det var en fin och solig kväll på Brunnsvallen med mängder av folk och mängder av barn och jag fick ryggradsresande stöd av ett gäng Listerbyungar och efter matchen var det grillbuffé på Ronneby Brunn. Vi minglade en stund, men i huvudet på oss malde misstagen, resultatet.

Vi har en hel del att jobba med.