Kalas i tiden som går

Jag var tidigt på plats på Fredriksskans, inte ens materialarna hade dykt upp. När en av dem – Manne - väl gjorde det hade jag redan öppnat till omklädningsrummet. ”Jaha, en ny dag” sa han lakoniskt. Jag sa inget. Tystnad. Manne fyllde själv i: ”Tiden går så fort, särskilt ju äldre man blir.”

Mm, den gör ju det.

Igår var det kalas för Tuva. Hon har fyllt 6 år. 6 år!

Jag minns när hon precis hade fötts, natten mot en lördag och jag sov några timmar och spelade sedan träningsmatch mot HIF i Loverslund. Det blev 1-1 och jag blev varnad. Efter matchen frågade Barometerns-reporter om det här med att bli pappa inte hade lugnat ner mig och jag funderade en kort stund, insåg sedan att det inte alls hade gjort det. Jag var exakt likadan på planen som tidigare. Tack och lov.

Däremot förstod jag snart att Tuva förändrade mig vid sidan av planen. At hon tvingade mig ur min egoism, att hon tvingade mig att fokusera på andra saker än att alltid vara optimalt förberedd på fotbollsprestationen och det var givetvis på ont, men mest av allt på gott och ju äldre Tuva blev, ju bättre påverkan fick hon på mig och fotbollen. Framför allt det här med att tvingas lyfta blicken i motigheter. Att inse att det faktiskt fanns en människa i ens närhet som inte bedömde en utifrån hur man presterade på fotbollsplanen.

Nu fyller hon alltså sex år och börjar givetvis bli medveten på ett helt annat sätt. Kanske för att jag matat henne med information om att ”pappa är kapten och den som bestämmer i Kalmar FF”. Liknande påståenden skapar ju en viss verklighetsuppfattning hos en sexåring.

Igår var det kaffe och tårta och Tobinhos ramlade in och skulle serveras och givetvis hade de med sig en lerig byracka som trots mina vilda protester släpptes in och vars smutsiga och blöta tassar förstörde mitt vackra, vitsåpade trägolv och det skar i mitt hjärta, det gjorde fysiskt ont i mitt inre.

Tobbe visade emellertid ingen förståelse.

”Se så, ge mig mer kaffe” gruffade han.