En pinne - till slut

Min syster såg idag sin första match med Kalmar FF sedan 1998. Hon kunde valt en bättre match.

För första halvlek var...sömnig. Vi gick i Gefles fälla, trots att vi visste hur det skulle se ut.

Gefle är konsekventa i sitt spel. Man vill alltid, ALLTID hålla sin åtta intakt och det är tätt mellan lagdelarna. Och när man själv har bollen är man inte så intresserad av bollinnehav utan lyfter gärna och ofta bollen långt mot sina två anfallare och ofta och gärna bakom sina motståndares ytterbackar. När det fungerar är det en spelfilosofi som tvingar motståndarna att falla djupt med sitt lag och i och med att Gefle håller ihop sitt lag kan det skapa frustration hos de man möter.

Och där hamnade vi i första halvlek. Medvinden gjorde att Gefle fick längd på sina långa bollar, vi föll med backlinjen och deras forwards jobbade fast bollarna på ett bra sätt. Samtidigt hade vi ingen fart i vårt passningsspel, vi tvingade Gefle alltför sällan bli felvända och istället blev vi alltmer frustrerade och griniga.

Och så kom den där långa bollen in bakom ytterback, Emin Nouri var högt upp i banan och Paulus blev aningen avvaktande och Gefles anfallare kunde ta emot och avancera och från tämligen långt håll fick han på en bra träff och bollen smet under Paulus fot och in vid den första stolpen.

Vi hade talat om att göra det jobbigt för ett för sitt liv kämpande Gefle, men målet förändrade allt.

Nu kunde Gefle fortsätta med att ligga rätt, hålla ihop laget och slå långt. Hade vi gjort första målet hade de tvingats upp...

I pausen var vi besvikna. På hur det såg ut, på oss själva, men Nanne konstaterade att om vi ändrade vissa saker kunde det bli bättre i andra halvlek. Paulus och Tobbe skulle ligga tätare på deras anfallare och vinna fler dueller, Erik och jag skulle komma upp högra i banan när vi anföll och vi skulle tänka diagonalt i vårt passningspel och utnyttja kanterna.

Och vi gjorde ett ärligt försök.

Visserligen kontrade Gefle farligt här och där, men Paulus och Tobbe fick mycket bättre kontroll, med följd att vi kunde vinna tillbaka bollen och starta nya anfall och vi kom upp med laget högre upp i banan och kunde vinna flera andrabollar och få längre anfall och på ett sådant - efter spelvändning - fick vi loss bollen och Mendes kunde raka in kvitteringen.

Men det blev inte mer och vi kände både besvikelse och lättnad. Besvikelse över att vi inte tog chansen att haka på lagen ovanför och lättnad över att i alla fall inte förlorat.