En melankolisk sol

Solen står allt lägre och det är tid för de vemodiga, för de melankoliska och jag har nog alltid varit en av dem. Inte för att jag har haft någon anledning därtill, snarare tvärtom eller kanske just därför. För att jag inte haft någon anledning. Det är väl då som melankolin blir vacker. Och inte blir ett svart monster.

Och vi tränade under den där låga solen och ni vet hur det är med tankar, de är inte alltid logiska och de drabbar en när man minst behöver dem eller så drabbar de inte en när man som mest behöver dem och vi joggade runt A-planen - B-plan är fortfarande betonghård och vi fick träningen flyttad till den mjukare A-planen - och den låga solen brann i ögonen på oss och jag insåg att en fotbollsplan som saknar höga läktare som kan stänga ute solen måste ligga nord-syd. Och inte som den på Fredriksskans, som ligger mer åt öst-väst. För då hamnar solen nästan alltid bakom ena målet och det finns få saker som stör så mycket som en sol rakt i ögonen. Färgerna smälter samman, periferi-seendet blir lidande och agerandet får något tveksamt över sig.

Klubbchef Samuelsson tycks också vara höstmelankolisk. Han messade: "Man måste dö några gånger....Prisa Gud, sicken låt! Hellström kommer bära oss på sina axlar genom novembermörkret."

Mm, jag håller med. Och så älskar jag Du är snart där. Monumental! Och efter ca 4.40 är den som allra bäst.