Det talar vi inte om

Jag ringer Tobbe, vi har inte snackat sedan cupsemifinalen och han säger direkt, "inte ett ord om matchen, det gör för ont", men sedan pratar vi ändå om matchen. Om vad som hände vid 0-1. Paulus trodde Etrit skrek att han skulle ta bollen och duckade, men Etrit skrek inte och då blev Tobbe i sin tur ställd av Paulus duckande och deras kille blev ren och vi var överens om att vi fick skylla oss själva och sedan gick vi igenom våra målchanser, i synnerhet de i slutskedet av matchen och vi frossade en stund i det jobbiga, vi rev runt i det variga såret och när vi hade lagt på funderade jag själv på det här med framgångar. Ibland inser man inte betydelsen av något när man är mitt i det. Och jag har en känsla att besvikelsen över den här förlorade semifinalen kommer växa sig allt starkare.

Hur ofta har man möjlighet att få spela en cupfinal? Det här hade i så fall blivit min tredje cupfinal och bara det hade varit en fin merit.

Men vi tog inte chansen.

I dagsläget har jag varit med om två cupsemifinaler och två cupfinaler med Kalmar FF. Sett ur ett större perspektiv är det enastående.

Men just nu orkar jag inte lyfta blicken tillräckligt högt för att uppskatta det.