Rödhökar och smålagsspel.

Snart är det fredag. Då ska det mysas och ätas kyckling över hela landet. Hurreyy!

Hank the Tank Rydström sprider sina sista rader över webben för den här säsongen då fotbollen snart är till ända. Thank god. För att fotbollen är slut alltså. Hank verkar faktiskt helt reko.

Imorgon ska vi lira mot rödhökarna på hemmais. Det var dem vi startade upp den här serien mot nere i Malmö och åkte på en trist förlust. Vi krigade och var värda en pinne. En lång och ingående kommentar på det föregående inlägget skvallrar om intriger och osämja i de skånska leden. Huruvida det stämmer kan jag inte uttala mig om men man blir aldrig förvånad när det blåser kring Redhawks.

Jag tror mig veta ungefär vad som är galet i de "stora klubbarna". Då tänker jag på elefanter som Malmö och Leksand i första hand. Det känns som att man nästan alltid, inför varje säsong, tar sig vatten över huvudet. Det ska alltid värvas stora namn snarare än spelare som fyller de roller som laget behöver. Man är sällan ens i närheten av att sluta med den trupp man startade upp säsongen med till exempel. Varför ens ta ett lagfoto i början av säsongen och säga "här är vårt lag!", när man ändå har en stor punkt i agendan som heter "Värva nya spelare som ska ta oss upp till elitserien".

Ett annat problem tror jag är löner. Man har satt sig själv i skiten eftersom alla spelare vet att man i de här föreningarna får en högre lön för samma arbete än man får i en mindre förening. När löner skiftar allt för stort inom ett lag och spelare inte presterar i paritet med vad de tjänar sker lätt irritation. Det är i och för sig förståligt.

Rimligtvis ska den som tjänar mest spela bäst. Eller i alla fall i närheten av det.

Sen har vi det där med att vara bekväm. Om man signerar ett flerårskontrakt med bra lön och inte har rätt motivation så är det väldigt svårt att ge allt i alla lägen. Det finns 7 miljoner exempel på det här i hockeyhistorien så det är verkligen inget nytt.

Minns speciellt när vi var nere och mötte Malmö för två år sedan när de hade ett riktigt stjärnspäckat lag. Jag stod på tekning mot Jonas Höglund som hade spelat ishockey i 100 år och tjänade 200 000 kr mer än mig varje månad. Men när vi väl stod där så spelade det liksom ingen roll. Den som vill vinna en kamp mest kommer att vinna den. Oavsett lön. Och det gjorde jag. Och vi vann matchen.

Det är lite av charmen med ishockey. Trots allt.

----------

Hur som haver, skorna skaver.

Imorgon blir det folkfest i isladan vid Sibylla och jag kommer som vanligt aspirera på platsen som kvällens bästa supporter. Förmodligen kommer jag återigen få se mig besegrad av galningarna i Blue Front Support, men jag ska åtminstone försöka vara god tvåa!

Ses där och god natt.