Feature

Sjuksköterskan Åsa: ”Sluta kalla oss hjältar”

Feature Artikeln publicerades
Veckans lördagskrönikör Åsa Strandberg arbetar som sjuksköterska och har tröttnat på att det ofta framställs som att det vore något slags straff att jobba inom vården.
Veckans lördagskrönikör Åsa Strandberg arbetar som sjuksköterska och har tröttnat på att det ofta framställs som att det vore något slags straff att jobba inom vården.

Det är strax efter sommaren som jag hör en debatt på radion om hur sommaren varit i sjukvården. I sig tillför debatten inte direkt något nytt, det är samma gamla visa om minskat antal vårdplatser och personalbrist. Men det är en annan sak som slår mig och som gör mig arg.

Det är hur vårt arbete framställs, som att det skulle vara något slags straff att jobba inom vården. Och att vi som håller på med det är rätt korkade som finner oss i alla neddragningar. Vi borde kanske bara borde gå hem?

Det har gått nästan 15 år sedan jag blev sjuksköterska. Visst har det funnits väldigt många dagar jag önskat att jag jobbade med döda ting, vek kläder i en butik, vände papper på en bank eller körde gräsklippare på kommunen.

”Att ta hand om människor ger inget kassaklirr, ingen aktieutdelning, inga ekonomipriser.”
Åsa Strandberg

Det är dåligt betalt för att bry sig, sjunger Lars Winnerbäck och jag kan bara hålla med. Polisen, räddningstjänsten, lärarna, förskollärarna, vård- och omsorgspersonalen, vi har alla ofelbart sämre betalt än de som vänder papper på banken. Och varför är det så? Jo, antagligen för att vi inte producerar något som ger någon enskild eller ett företag mer pengar i kassan. Allt vi gör kostar pengar, vi kostar pengar. Att ta hand om människor ger inget kassaklirr, ingen aktieutdelning, inga ekonomipriser. Och när det ska sparas, då är det alltid vi som kostar mest, på något mystiskt vis.

Alla vet att det är så här, men ingen verkar begripa hur det ska gå att lösa. Jörg Carlsson, som också krönikerar i den här tidningen, brukar skriva om politiker, deras beslut och påhitt. Visst, det kan man bli irriterad på. Samtidigt som folk från regionen åker till Shanghai för att se hur de har det där, försvinner korgen med ungefär 2 kilo frukt som 15 personer på min arbetsplats hittills fått att dela på under en vecka. Om jag inte räknar fel så är det 133 g frukt per skalle och vecka, det kan omöjligt vara en av regionens största utgifter.

”Plocka bort varenda brandman, sjuksköterska, undersköterska, polis och lärare i samhället och sedan kan vi börja prata om vad det skulle kosta.”
Åsa Strandberg

Men något säger mig att det inte bara är i den änden problemen ska lösas, det ligger också i hur folk i allmänhet ser på oss. Plocka bort varenda brandman, sjuksköterska, undersköterska, polis och lärare i samhället och sedan kan vi börja prata om vad det skulle kosta. Vi kan aldrig strejka, det kallas samhällsfarligt. Vi kan inte bara gå hem, eftersom andra skulle kunna dö på kuppen.

Det alla kan göra för att vi ska få en bättre arbetsmiljö och kanske en vacker dag lite mer värdiga löner, är att sluta kalla oss hjältar. Det är lite som att bli kallad helgon eller ängel. Ingen av oss är sagofigurer, vi har varken vingar eller mantel. Vi är högutbildade, kompetenta lagspelare, akademiker. Vi går inte till jobbet på uppdrag av Gud, utan för att vi är människor som valt ett yrke, vill göra ett gott jobb och ha betalt därefter.

När jag läste till sjuksköterska gjorde jag praktik på medicinkliniken. Jag hade aldrig jobbat inom vården och ska jag vara helt ärlig så skrämde den första tiden nästan livet ur mig. Efter någon dag fick jag gå ett pass med en undersköterska.

”Jag kan inte komma på något mer tröttsamt än att gång på gång få höra att det måste vara ett hemskt jobb.”
Åsa Strandberg

Kom, sa hon, det är en kvinna som precis gått bort här på avdelningen.

Vi bäddade rent omkring den avlidna kvinnan och tände ett ljus. Kvinnans vuxna dotter var med och ville själv tvätta sin mammas kropp. Under tiden pratade hon om och med sin döda mamma. Hon berättade saker som hänt i barndomen, platser de besökt och människor de känt. När vi var klara med vårt, satte sig dottern på sängkanten och la sin hand på sin mammas mage och sa:

”Tack mamma, för du bar mig därinne. Tack för allt.”

Sedan dess har jag sett bebisar födas, jag har tröstat människor som mist en anhörig, jag har hållit rädda patienter i handen och varit med och räddat liv. Att få vara med om allt det stora i livet, allt det fantastiskt glada och det yttersta mörka. Jag kan inte komma på något mer meningsfullt att göra med mitt yrkesliv. Och jag kan inte komma på något mer tröttsamt än att gång på gång få höra att det måste vara ett hemskt jobb. Och framförallt är det ovärdigt för alla inblandade att det inte finns pengar till 133 gram frukt i veckan till mig i fikarummet, medan vissa kollar läget på andra sidan jordklotet.

Läs ny intervju med Åsa Strandberg om uppmärksamheten kring krönikan:

Fler krönikor av Åsa Strandberg:

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.