Julia, 28, lever sin dröm i Filippinerna: ”Svårt att tänka mig ett liv utan dykning”

Första gången som Julia Nilsson dök var under en semester med familjen i Thailand när hon var 16 år. En kompis till Julias pappa jobbade som dykinstruktör på semesterresmålet och övertalade henne att göra ett prova-på-dyk. Föga anade hon då att livet under vattenytan faktiskt skulle bli hennes framtida liv.

Visserligen älskade hon det, åkte hem till Sverige och gick klart gymnasiet på Cis i Kalmar, tog studenten och reste tillbaka till Thailand och blev certifierad dykare. Hemma i Sverige igen gick flyttlasset till Stockholm, men något skavde med livet i den stora staden.

– Jag var i Stockholm ett år och det räckte. Jag har ett behov av att vara i naturen, det är så jag är uppväxt och jag mår bäst när jag är på folktomma platser och i vacker natur. Jag har provat på att bo i städer, men jag gillar hellre att bo på landet. Med dykningen är jag mitt i naturen hela tiden, här kan ingen kan ringa eller sms:a och det är väldigt skönt.

Längtan efter naturen tog henne tillbaka till Thailand där hon utbildade sig till divemaster och därmed öppnades en helt ny värld för tjejen från den småländska skogen.

I havet blev hon ett med naturen och hon älskade varenda sekund under vattenytan.

Efter att ha arbetat som dykguide i Thailand och Palau fortsatte dykbåten som hon jobbade på till Filippinerna. Där förstod Julia snabbt att hon hamnat i alla dykares paradis.

– Jag hade aldrig sett så hälsosamma korallrev tidigare, det var något helt annat än det jag sett tidigare. Varje dykplats var det finaste jag sett! Filippinerna är ett av världens bästa dykresemål och en del av Koralltriangeln. Här finns hårda och mjuka koraller i alla färger, sånt som jag bara hade sett på film.

Koralltriangeln är ett triangulärt havsområde i tropiska västra Stilla havet, beläget mellan Indonesien, Malaysia, Papua Nya Guinea, Filippinerna, Salomonöarna och Östtimor. I Koralltriangeln hittar man många av världens artrikaste rev.

Julia blev inte bara förälskad i Filippinerna och dykningen här – hon träffade även kärleken i dykaren Bo Mancao.

– Vi jobbade ihop på en 52 meter lång och flera våningar hög båt. Han var videograf och jag dykguide och vi var jättebra kompisar tills vi kände att det var något mer. Att jag från Siggesbo i Sverige skulle träffa en dykare från Filippinerna var inte något jag hade planerat, men jag fick skriva om planen, skrattar hon.

Bos pappa var en av de första dykinstruktörerna i Filippinerna och Bo är uppväxt i ett dykcenter, så hon lever med en man som kan dykningen allra bäst.

– De kända dykplatserna idag är de som hans pappa upptäckte för 40 år sedan. Jag kunde inte haft en bättre lärare.

Idag är Julia och Bo förlovade, har två hundar och jobbar ihop. Julia är divemaster och Bo är undervattensfotograf och videograf. Det är han som har tagit flera av de fina bilderna i det här reportaget.

Paret har dessutom ett produktionsbolag där de filmar och skapar marknadsföringsmaterial till bland annat turistbyråer och flygbolag.

– Vi arrangerar även dykresor, både gruppresor och skräddarsydda resor. Jag har jobbat som dykguide i många år och vill vidare och att arrangera resor är så kul, då kan jag fortfarande prata dykning och samtidigt göra någon glad. Våra resor går främst i Filippinerna, men även i andra länder, i juni ska vi till Sydafrika, berättar Julia.

De senaste månaderna har hon och Bo jobbat på en dykbåt i nationalparken Tubbataha som ingår i Unescos världsarvslista och tillbringat många timmar per dag under vattenytan.

– Vi har jobbat på en Liveaboard som är en dykkryssning, ett flytande hotell, och gjort 18 dyk i veckan med gästerna. Vi dyker, äter, sover och pratar dykning. Vi åker ut från hamnen, åtta timmar ut, och mitt ute i ingenstans, mitt ute i det blå. Runt atollerna där är det oändliga korallrev.

Dykningen är idag inte bara ett jobb för Julia utan även hennes stora passion.

– Jag har svårt att tänka mig ett liv utan dykning. Det hade jag aldrig kunnat tro när jag dök första gången 2011. Då var det kul att testa att dyka, men jag hade ju inte tänkt att det skulle bli hela mitt liv.

För henne är dykningen beroendeframkallande, ju fler dyk hon gör desto mer älskar hon det.

– Jag tror att man måste uppleva det för att förstå. Det är knäpptyst, sedan hör du dina egna bubblor och så hör du korallrevet för när fiskarna äter på korallrevet blir det som ett knaster. Det är som en annan värld, som en annan planet. Man är ett med naturen och det känns väldigt hälsosamt.

Hon tycker om mångfalden som livet under vattenytan erbjuder.

– Jag älskar rev, koraller och växtlighet. Det är en mångfald och det känns sunt.

Många av världens hav och korallrev mår allt annat än bra. I Filippinerna arbetar man på flera ställen för att ändra på det.

– Det finns platser som har bra skydd, där det finns parkvakter och hittar man sådana eldsjälar hittar man fantastiska korallrev. På sådana platser blir det faktiskt bättre än sämre. Sedan finns det ju platser där det inte blir det och det beror bland annat på att vattnet blir varmare och att de flesta haven är överfiskade och det blir en obalans. Djuren som är högst i näringskedjan håller på att försvinna och då rubbar man balansen.

Känner du oro eller hopp inför framtiden?

– Jag ser platser som bara blir bättre och bättre och det är ett bevis på att om man skyddar en plats är det aldrig försent. Naturen kommer att återhämta sig om vi bara låter den vara ifred. Det går att göra skillnad genom att supporta organisationer som Sea Shepherd och genom att äta mindre fisk och skaldjur. Jag älskar fisk och skaldjur, men äter mycket mindre av det idag för jag har sett så mycket skada, säger hon och fortsätter:

– Vi försöker göra så mycket vi kan i Filippinerna. Vi hjälper till att ta bort spöknät och burar. Vi städar upp, precis som när man är ute i skogen. Jag har till exempel alltid fickor när jag dyker som jag tömmer sedan eller sax och kniv med mig så att man är redo att hjälpa djur som har fastnat i något nät. Vi plockar upp skräp ute i skogen, men vad som händer under ytan vet folk inte om. Mycket slängs i haven, bilar, däck och sopor och det glöms bort för det syns inte. Men det finns absolut hopp om vi gör något åt det.

I dykvärlden heter hon Julia Waterchild och på sitt Instagramkonto @julia.waterchild delar hon med sig av livet i vattnet.

– Waterchild är mitt dyknamn och det är så folk känner till mig inom dykningen. Dykningen är en stor community och jag har fått många vänner som jag inte hade fått om jag inte hade dykt.

Hur är det att leva och bo i Filippinerna?

– Det är raka motsatsen till Sverige, det är varandras motsatser, men jag gillar det, jag gillar kontrasterna. Filippinerna är ett u-land med mycket fattigdom och det ser man fortfarande, men det är ett otroligt vackert land med över 7 000 öar med vulkaner, vattenfall, varma källor och sjöar. Öarna är gröna och frodiga. Det är 30 grader året om och det finns massor av tropiska frukter och det älskar jag!

När hon inte jobbar eller dyker vandrar hon gärna i bergen. Ett annat stort intresse är fridykning.

– Fridykning är väldigt roligt och helt annorlunda än vanlig dykning. Man håller andan och simmar längs med en lina ned i djupet. Jag gillar att tävla och att simma djupare och djupare.

Som längst har hon varit nere på 30 meter på ett andetag.

– Det är som en lång meditation, men man är i rörelse. När man fridyker är det helt knäpptyst. Då hör du bara dina hjärtslag och dina tankar. Det är väldigt hälsosamt för själen att fridyka och det skulle jag vilja göra mer, det är på min to-do-lista.

Det låter inte som en sport som man vill att ens barn ska hålla på med...

– Mamma tycker att det är obehagligt och är orolig när jag gör det, men mina föräldrar är härdade. De har gett mig så mycket frihet och det är jag så glad över. Jag vet att jag har tryggheten hos dem om något skulle hända i livet och det gör mig modig.

Hur ser planen för framtiden ut?

– Vi tänker oss en mix av Filippinerna och Sverige. Jag älskar Sverige, men jag älskar dykningen i Filippinerna mer, så vi planerar att bo både i Filippinerna och i Sverige. Jag tänker mig att ha en bas på båda ställena. Det livet försöker jag skapa nu.