Åsa Strandberg: ”Jag tänker också på romarriket, numera nästan varje dag”
För en tid sedan gick en trend på sociala medier ut på att kvinnor frågade män hur ofta de tänkte på romarriket. Märkligt nog visade det sig att de tillfrågade ofta gjorde det, några varje dag och andra åtminstone någon gång i veckan. Anledningen var ofta ett intresse för militärhistoria, arkitektur och i några få fall kultur, filosofi eller språk. Allmänt var det många som uttryckte en romantisk bild av dåtiden, hur spännande det verkade ha varit. Jag är ganska tveksam till att människorna där och då tyckte det var speciellt mysigt.
”Det får räcka att heja på ett hockeylag, mycket mer ös blir det inte just nu.”Åsa Strandberg
I somras tog Eldkvarn avsked av sin publik för gott. Svensk pop- och rockmusiks kanske främsta skildrare av småstädernas liv och människor, karaktärer och vedermödor. Fabriksarbetare på cykel, rasslande spårvagnar, idoldyrkan och kärlek. Den lågmälda hyllningen till de förändringsobenägna, det invanda och all längtan ut som det aldrig tas tag i. När världen omkring tycks mörk, som den är nu, då vill jag krympa mina sammanhang. Orken och omtanken som man försöker få att räcka till så mycket, får riktas till det lilla som är begripligt och greppbart. Det blir inga stora åthävor, inga piruetter och ingen uppsökande verksamhet. Allt jag sett i dagsljus senaste tiden har varit regn, dimma och ett landskap med samma färgskala som prydde alla gillestugor på 1970-talet. Det får räcka att heja på ett hockeylag, mycket mer ös blir det inte just nu.
Det finns något i småstäder som gör dem lätta att håna och förbise. Om man ser på kartor över ljusföroreningar, sjunker småstäderna in i ett behagligt dunkel. Där är vi gärna, liksom under radarn, med våra trygga tacofredagar och epatraktorer. Det är en klassisk klassresa uppåt att flytta från en tråkig småstad till puls och upplysta nätter i storstäderna. Jag har aldrig förstått den grejen, stora städer larmar och gör sig till och döljer sin stank med allför mycket parfym och anonymitet.
Ur dunklet har Småland sedan några år klivit fram och hävdat sin rätt i hockey-Sverige. Småstäder som rätat på ryggen, ställt upp och gått man ur huse. Ni har inget på oss, vi står lugnt här i våra hockeylador med lapp på luckan och dansbandsmusik i högtalarna. Kom hit får ni se, vi är här för att stanna.
Jag tar mig för att googla “småstad” och så klart är det en serie förvaringsmöbler för barnrum hos den stora möbelkedjan. Enligt produktbeskrivningen ska den hjälpa barnen att ta hand om sig själva. Så typiskt småstad på något vis tänker jag, när ett gäng lössläppta pre-teens svischar förbi mig i gången under läktaren, att fostra självständiga barn. Ett sammanhang som är tryggt och hanterbart nog att släppa ut sina ungar i, en fin motsats till den hjärtlöshet man ser på nyhetssändningarna.
”Är vi på väg att på samma sätt snubbla ut ur historien?”Åsa Strandberg
När jag frågar min kille om hur ofta han tänker på romarriket, så svarar han “väldigt sällan”. Vi kommer fram till att eftersom han är från Småland och därmed Skandinavien, så tänker han möjligen då och då på vikingar. Det känns helt logiskt med tanke på att han också äger en sådan där supportermössa med en boll uppepå och stundtals nästan kryper ur skinnet av nervositet i stolen brevid mig i ishallen.
Och först tänker jag också att romarriket har ganska lite med vår tid att göra, att de som romatiserar flydda dagar nog är rätt knäppa, hinner jag tänka innan insikten slår mig. Är vi på väg att på samma sätt snubbla ut ur historien?
Likheterna blir plötsligt väldigt påtagliga. En pandemi, upptrappat våld, taskig ekonomi, envåldshärskande män som gapar efter mer, vulkaner, folk på flykt. Imperier tycks alltid för stora till slut och som bekant kan små tuvor stjälpa stora lass. Och medan vi i pöbeln ägnar oss allt mer blint åt bröd och skådespel, blir vi mer liknöjda inför makthavarnas utsvävningar.
Så ja, jag tänker också på romarriket, numera nästan varje dag. Kanske kan småstäderna sluta leden ännu en gång när samtiden rullar tungt genom gatorna? Andra sidan, är ni klara!?
Tre saker att se fram emot i november
1. Fortsatt dramatik, spel- och publikglädje i hockeyallsvenskan.
2. Börje – The Journey of Legend, ny serie om Salming som har premiär på söndag. Jag har redan gråtit till trailern.
3. Glögg. Nu behövs verkligen värmande dryck i väntan på advent.