”Jag är inte rädd för att dö, men jag är otroligt rädd för att inte få vara med”
Det var många som blev berörda av Camilla Johanssons känslosamma målgång på Ironman i Kalmar för en vecka sedan.
Nummer 815 kom i mål efter drygt 13 timmar ute på banan och togs emot av Kalmarpubliken med dagens största och varmaste applåd.
– Upploppet var magiskt! Jag kände mig som världens starkaste och för en kort tid fick jag känna att det inte finns något i hela världen som jag inte klarar av. Det finns det såklart, men i 13 timmar och 43 minuter hade jag fått känna mig som en vinnare. En vinnare över något som håller på att ta över mitt liv. Idag fick jag bestämma!
Här saknas innehåll
Camilla Johansson gjorde sin första Ironman i Kalmar 2015. Direkt efteråt bestämde hon sig för att hon ville göra det igen, 2017.
Men livet tog en annan vändning.
I augusti 2016 fick hon en cancerdiagnos, en aggressiv sort av bröstcancer som sedan visade sig vara spridd till levern.
– Jag fick ett fruktansvärt besked om att det inte fanns något att göra, mer än att försöka bromsa upp förloppet. Alla tumörer satt i levern ifrån början, men för sex månader sedan fick jag beskedet att de även spridit sig till skelettet, berättar hon.
Träning har alltid varit en del av Camillas vardag, men när hon fick sin bröstcancerdiagnos 2016 tog hon en längre paus från all träning.
– Det tog nog ett halvår innan jag rörde på mig alls i och med operationer, cellgifter och läkning psykiskt. Tidigare tränade jag högst sporadiskt och odisciplinerat och hade länge haft en önskan om att få hjälp med just detta, att planera bättre.
Träningen kom igång igen i och med att hon fick möjligheten att vara med i Colting Borsséns träningsprojekt Supermotionären som innebar bland annat träningsprogram, simcamp i Borås samt en träningsresa till Playitas, allt under ledning av triatleterna och hälsoinspiratörerna Jonas Colting och Jojje Borssén.
– Utan detta och stödet från min familj och vänner hade det varit svårt. Efter att ha varit sjukskriven en lång tid blir det även ansträngt ekonomiskt och de pengar jag har lägger jag på alternativa alternativ för att stärka min kropp. Jag är så tacksam över att Jonas Colting och Jojje Borssén gjorde detta möjligt för mig, för evigt tacksam.
”Träningen blir ett verktyg för mig att uppleva hälsa fast jag är så sjuk som jag faktiskt är.”
Samtidigt som hon gick in i träningsprojektet Supermotionären fick hon beskedet att sjukdomen, efter ett halvår i positiv riktning, vänt igen.
Olika cytostatika provades men inget verkade fungera och oron började komma, skulle hon ens leva om ett år?
Camilla gjorde då ett val, istället för att oroa sig över något hon inte kunde styra över så bestämde hon sig för att fullfölja träningen så gott hon kunde.
– Jag ändrade mitt mål som jag hade från början, att återigen få springa upploppet i Kalmar till att ta mig till startlinjen. Det var ett rimligare mål eftersom förutsättningarna plötsligt blivit så mycket sämre, säger hon.
Första halvåret innebar ett enda stort krigande med motgångar, förluster och besvikelser. Hon fick gå igenom flera operationer som innebar träningsförbud och det visade sig dessutom att cancern även spridit sig till skelettet.
– Det var ett hårt besked, så definitivt på något sätt och skelettcancer gör ju ont, vilket innebär att det framåt kommer att begränsa det jag älskar allra mest; att röra på mig. Att få cancer i skelettet har varit min mardröm.
”Jag är så fruktansvärt stolt över min kropp. Vilket team! Vi är tilltufsade av behandlingar och biverkningar av medicinerna begränsar en del, men vi gör vårt bästa i både med- och motgångar.”
Inför Ironman förra lördagen bad Camilla om en paus från den cellgiftsbehandling hon just nu går igenom.
– Cancern är obotlig och det finns inget att göra mer än att bromsa sjukdomen för att få ett längre liv. Just nu har tumörerna stannat upp och krympt, men de hittar alla vägar för att överleva.
Hur orkade du göra en Ironman när du är så sjuk?
– Just då är man inte sjuk, det fanns inte i min tanke. Och jag är nog lite för dum för att fatta hur man egentligen ska vara, skrattar hon och fortsätter i nästa andetag:
– Jag är så fruktansvärt stolt över min kropp. Vilket team! Vi är tilltufsade av behandlingar och biverkningar av medicinerna begränsar en del, men vi gör vårt bästa i både med- och motgångar. Ibland fungerar det och ibland inte.
Camilla Johansson
Ålder: 44 år.
Bor: I Valbo utanför Gävle.
Familj: Maken Ilpo och sönerna Adam och Jakob Borgqvist, 19 och 20 år.
Yrke: Socionom.
Aktuell: Gjorde Ironman Kalmar förra lördagen.
Intressen: ”Allt som gör mig glad. Som att träna, umgås med min familj och vänner, fotografera, samt faktist att läsa på om min sjukdom och vad man kan göra för att mota den.”
Kosten: ”Har dragit ner på socker, viket de säger triggar cancercellerna, gör lymfdränage så ofta jag har möjlighet, tagit bort spannmål i kosten och fokuserar mer på att äta mer grönsaker och frukt.”
Under det senaste halvåret har Camilla kunnat träna fyra-fem pass i veckan med varierande intensitet. Hon tränar ofta med sambon Ilpo eller med sina träningskompisar, hennes ”powerpinglor”.
– Träning har idag fått en helt annan betydelse. Den har blivit livsviktig med en annan innebörd. Mitt mål är att bygga min kropp så välmående och stark så att den ska hålla för den starka medicinering som jag får och hjälpa kroppen att försöka läka det som bryts ned. Med träningen känner jag mig ännu starkare, även psykiskt. Jag vet att jag tar hand om mig själv och känner mig stark av det. Träningen blir ett verktyg för mig att uppleva hälsa fast jag är så sjuk som jag faktiskt är.
Sedan dagen hon fick sitt första cancerbesked har vardagen förändrats mycket för Camilla. Hon har varit sjukskriven under lång tid vilket innebär ett ekonomiskt avbräck, men även känslomässigt har hon själv förändrats.
– Jag tar vara på livet på ett annat sätt och hakar inte upp mig på småsaker. Jag gör roliga saker och peppar mig så mycket jag kan. Vardagen fortsätter fast man är sjuk. Jag har valt att göra det bästa av det. Ibland blir jag nedstämd också så klart, men jag är jättedålig på att må dåligt.
Tänker du mycket på framtiden och döden?
– Jag är inte rädd för att dö, men jag är otroligt rädd för att inte få vara med. Alla vet ju att man en dag ska dö, men man vet ju inte när, men jag vet ju att jag ska det. Man tänker inte så när man är frisk. För oss som vet att vi ska dö blir det så påtagligt. Jag vill vara närvarande här och nu och jag vill leva och göra det jag känner för.
Hon berättar att hon och hennes närmaste kramas och pratar mycket.
– Mina söner, Adam och Jakob, är 19 och 20 år och det känns jätteskönt att de är stora killar. De är otroligt fina och har bra liv och jag känner mig trygg i att om det här går fort står de kvar starka och de har underbara människor runt sig som tar hand om dem. Det är skönt att veta som mamma. Usch, nu börjar jag gråta.
Nya tunga besked får henne att tappa hoppet, men bara för en kort tid, viljan att göra det bästa av tiden är större än att ge upp.
– Jag har bestämt mig att för att leva och inte dö i förtid inombords av sorg, rädslor eller över saker jag inte kan förändra. Det kommer en dag jag inte kan välja. Just nu känner jag mig lika stark som Pippi och Bamse tillsammans, men jag gråter Lille Skutt-tårar när jag behöver.
Vid sidan om den traditionella sjukvården som Camilla får har hon även valt den alternativa vägen. Hon läser allt hon kommer åt och håller sig hela tiden uppdaterad om alternativa behandlingar.
– Det är lite för att ha både hängslen och livrem. Jag läser på och så provar jag. Jag ”basar” till exempel kroppen och kollar mitt ph-värde varje dag, jag tar c-vitaminer intravenöst, jag tar en hög d-vitamindosering, dricker björkticka och äter gurkmeja och olika sorters alger för att hålla igång tarmfloran. Det är en stor process varje morgon när jag tar mina mediciner och shots!
Under sitt sökande bland alternativa behandlingar hittade Camilla ett gentest som skulle kunna ge svar på vilken cytostatika som skulle bita på just hennes tumörer. Gentestet kostar cirka 150 000 kronor och görs än så länge inte i Sverige utan i USA och är något hon i så fall måste bekosta själv.
För att samla in pengar gjorde hennes vänner ett event, Spin of Camilla, och när Camilla sedan själv la ut insamlingen på sin Facebooksida fick hon ett stort gensvar.
– Det är jätteläskigt och svårt att be om hjälp och pengar, men efter ett tag kände jag att jag bara borde vara tacksam. Min tanke var först att dela inlägget till mina vänner, men det spred sig otroligt snabbt. Insamlingen har gått jättebra, jag är inte i hamn än, men den har varit till stor hjälp och jag är så tacksam. Det finns så mycket kärlek hos människor och det värmer.
Hur var det att göra Ironman i Kalmar igen?
– Det är något som händer med en under ett sådant här långt lopp. Tänk vad kroppen klarar av som man inte har en aning om innan man försöker och allt man hinner tänka på under så lång tid! Man går in i sig själv på ett sätt som man inte trodde var möjligt, man sjunger, pratar för sig själv, jag log och hälsade på så många som möjligt. Jag var så lyriskt lycklig.
För att motivera sig själv när det gick tungt under de många timmarna fantiserade hon om upploppet på Stortorget och om känslan av att lyckas bevisa att inget är omöjligt.
– Tårarna rann vid många tillfällen när jag insåg vad jag var på väg att göra och att det kändes så bra hela tiden.
”Jag har börjat att inse att denna saga kanske inte får ett lyckligt slut. Men jag kommer aldrig att släppa hoppet och envisheten att söka mig information som kan vara mig till hjälp och som kan ge mig tid att få vara kvar här. I det jag älskar allra mest. Mitt liv!”
