GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Elisias prestationsångest ledde till ätstörningar: ”Jag skulle gå ut med bästa betyg”
Elisia Einarsson nöjde sig inte med godkänt – hon skulle ha högsta betyg i alla ämnen. Prestationsångesten ledde till anorexi, utmattningssyndrom och depression. Demonerna gör sig fortfarande påminda, men resan mot ett friskt liv har börjat.
Kalmar • Publicerad 14 januari 2023 • Uppdaterad 15 januari 2023

19-åriga Elisia Einarsson avskyr kommentarer som ”du ser mycket friskare ut nu” och ”du ser inte så sjuk ut...”.

De senaste månaderna har hon återhämtat sig fysiskt i sin ätstörning, men det betyder inte att hon är friskare än när hon vägde som minst, menar hon.

På sitt Instagramkonto skriver hon:

Ätstörningar är en psykisk sjukdom. Man ser aldrig på utsidan att den är sjuk eller hur sjuk den är. Man vet aldrig vad den personen går igenom inombords eller hur den mår.

Att acceptera sin kropp är något Elisia har krigat med i många år.

Länge trodde hon att vikt och prestation definierade hennes värde och ju bättre hon presterade och ju mindre hon vägde desto mer omtyckt skulle hon bli.

– Jag har egentligen varit i svält i flera år. Jag har alltid ätit väldigt nyttigt och hälsosamt, men för lite och tränat för mycket, säger hon när vi träffas hemma i lägenheten i Kalmar.

Mamma Lena sitter vid datorn i rummet bredvid och hunden Eddie, som Elisia är dagmatte åt, ligger och sussar på en stor kudde på golvet.

Förra sommaren tog Elisia studenten från Stagneliusskolan. Det var en av hennes bästa dagar i livet, men bakom leendet och tjoandet fanns en annan Elisia.

– Skolan var hela mitt liv. Jag bestämde när jag började trean att jag skulle gå ut med bästa betyg. Allt handlade bara om prestation för mig och så har det alltid varit, men sista året på gymnasiet blev värst för jag var så prestationsinriktad.

Pressen hon satte på sig själv ledde till att hon mådde allt sämre.

– Det är ett vanligt problem bland unga att man tror att folk bedömer en efter hur man presterar. Jag pluggade, kom hem och fortsatte att plugga. Jag kunde sitta flera timmar fast jag visste att jag kunde allt, för det var bara A som gällde. Jag spenderade hela mitt liv med att plugga och det var inte på en rimlig nivå. Jag skippade vänner och jag hoppade över måltider.

Elisia Einarsson trodde länge att vikten och prestationen definierade hennes värde.
Elisia Einarsson trodde länge att vikten och prestationen definierade hennes värde.Foto: Mats Holmertz

Hon fick hjälp av lärare och kurator på skolan med hur hon skulle hantera skolarbetet för att inte gå in i väggen, men inget hjälpte och i februari förra året blev hon diagnostiserad med anorexia nervosa, utmattningssyndrom och depression och blev sjukskriven.

Elisia spelade fotboll i många år och kommer från en fotbollsfamilj där alla spelat eller varit engagerade i IFK Kalmar på något sätt.

– Vårt liv har varit fotboll och det är lite därifrån jag tror den där prestationsgrejen började. Är man bäst får man spela och när jag inte blev utvald kände jag mig otillräcklig. Det var då det tog fart, säger hon allvarligt.

Hon var då bara 13–14 år, men fotbollen var redan en stor del av hennes liv.

– Att bli bortvald tar på en, det är inte kul, och det tog mer på mig än jag ville inse. Jag kände mig mindre värd och det där tog jag ut på allt.

Hon tappade glädjen för sporten och slutade att spela.

– Jag tog beslutet att sluta på egen hand, men det var svårt eftersom alla i familjen var så inriktade på fotboll. Det var ju vårt liv, alla åkte på träning på kvällarna. Jag tror att många blev chockade när jag slutade, men jag kände att jag gjorde rätt val.

Istället för att prata om sina känslor höll hon dem inom sig, hon slutade träffa kompisar, började svälta sig själv och mådde allt sämre. Hösten 2021 förvärrades allt och Elisia tog bort maten på allvar.

– Jag hoppade över frukosten och i skolan åt jag inte lunch, det fanns inte på kartan. När jag kom hem var mamma och pappa på jobbet så då behövde jag inte heller äta. Det enda jag åt var middag och kvällsmat för det äter vi alltid tillsammans.

Hon var ute och gick klockan fem på morgnarna, gick ned i vikt och var ständigt trött och orkeslös.

– Mamma och pappa började ifrågasätta, men de ville nog inte förstå att det var anorexia.

I början på förra året tog familjen kontakt med ABC-kliniken, AnorexiBulimiCenter, i Kalmar och Elisia diagnostiserades med anorexi.

– Det var en lättnad på ett sätt för då kände jag att jag inte behövde dölja något längre.

Fakta

Hit kan du vända dig om du eller någon annan mår dåligt

Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.

Här finns också hjälp:

Mind: chat.mind.se, mejlsvar@mind.se, telefon: 90 101.

Bris: Ring, mejla eller chatta. Telefon: 116 111.

Jourhavande präst: Telefon: 112. Chatt och mejl via svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Jourhavande medmänniska: Telefon: 08-702 16 80

Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP: Hitta närmaste mottagning på bup.se eller 1177.se. I Kalmar län finns mottagningar i Kalmar, Oskarshamn, Västervik och Vimmerby.

AnorexiBulimiCenter Kalmar län, ABC-kliniken: Telefon 0480-84460. Mottagningar finns i Kalmar och Västervik.

Källa: mind.se, 1177.se

Hon fick dagvård på ABC-kliniken i några veckor där hon bland annat fick äta tillsammans med andra.

– Jag var glad att känna mig tillåten att äta och jag mådde bra de första dagarna. Visst, ångesten kom efteråt och min ätstörning fick ändå mycket plats, men jag var nöjd och mamma och pappa trodde att allt var bra, men riktigt så fungerar det ju inte.

Efter några veckor fick Elisia testa att äta på egen hand, men det fungerade inte och hon var tillbaka på ruta ett.

– Alla som är sjuka i anorexia behöver en nära person som håller koll. Jag ljög alla rakt upp i ansiktet för jag ville ju gå ner ännu mer i vikt och fortsatte att svälta mig. Det var alldeles för tidigt för mig att sluta på dagvården men samtidigt förstår jag att man inte kan gå på dagvården för alltid, det är inte det som är syftet.

Hon fortsatte att gå ned i vikt så mycket att hon till slut var nere på en hälsofarlig vikt och nära att bli inlagd på sjukhuset.

– Min kropp började säga ifrån och till slut slutade kroppsliga funktioner att fungera och där någonstans förstod jag att jag måste ändra på det här.

Mamma Lena tog ledigt från jobbet för att hålla koll på att Elisia åt.

– Jag gick från noll till hundra och fick börja äta sex måltider om dagen. Det var tufft och mycket tankar och ångest, men jag var så sjuk och i så stort behov av mat så det var en lättnad att få i sig maten, fortsätter Elisia.

Det gick bra i två veckor, tills hon kom tillbaka till ABC-kliniken för att väga sig.

– Jag hade gått upp fyra kilo på två veckor och det var en käftsmäll. Psyket sa du kan inte äta mer, du är tjock nu.

Där började den riktiga kampen för att inte låta ätstörningen ta över.

– Mamma och pappa fick tvinga mig till matbordet och det var mycket diskussioner, tjafs och båk här hemma. Så höll vi på i flera månader. Jag spenderade mina dagar vid matbordet och i sängen.

Förutom anorexi diagnostiserades hon även depression och utmattningssyndrom och började få självmordstankar.

– När jag öppnade mina studentpresenter så tänkte jag direkt att det var så extremt onödigt, för jag skulle ändå vara död innan jag hunnit flytta hemifrån, så någon användning av dem skulle jag inte få. Jag mådde jättedåligt, isolerade mig, grät och grät. Det enda jag tänkte på var döden och hur jag skulle ta mitt liv. Mitt mål var att svälta mig till döds.

Till slut mådde hon så dåligt att hon blev inlagd på psykiatriska kliniken i tre veckor.

Även om självmordstankarna minskade och hon mådde lite bättre fick hon fick börja om igen med maten och ha uppsyn vid och efter varje måltid.

– Mamma och pappa var sjukskrivna och där gick vi tre hemma tillsammans och då handlade det om att ta hand om varandra. Jag började vara ärlig och vi gjorde det bästa vi kunde för att må så bra vi kunde.

Elisia är dagmatte åt hunden Eddie som betyder mycket för henne.
Elisia är dagmatte åt hunden Eddie som betyder mycket för henne.Foto: Mats Holmertz
Fakta

Elisia Einarsson

Ålder: 19 år

Bor: I lägenhet i Kalmar.

Familj: Mamma Lena, pappa Stefan och lillasyster Tess.

Gör: Ska precis börja studera på Linnéuniversitetet i Kalmar.

Instagram: @elisiasresamotfrihet_

Intressen: ”Vara ute i naturen, djur, läsa och lära mig mer om psykisk ohälsa.”

Läser: ”Om jag läser är det oftast böcker om psykisk hälsa och ohälsa.”

Lyssnar på: ”Blandat, topplistan på Spotify.”

Tittar på: ”Fotboll och reality program.”

Tre ord om mig: ”Envis, bestämd, omtänksam.”

Efter en höst som handlat om att äta, återhämta sig och ha samtal med en behandlare på ABC-kliniken mår Elisia idag bättre än för ett år sedan.

– Det har gått bra, men det har inte varit så lätt. Jag är viktåterhämtad, men jag hatar fortfarande hur jag ser ut. Jag har fortfarande tankar på att svälta mig. Det är inte längre en kamp varje måltid, men en kamp i mitt huvud.

Hur gör du när de tankarna kommer?

– Jag försöker distrahera mig och pärlar armband, spelar tv-spel eller går en liten promenad.

Hon har lärt sig att våga prata och att det inte är någon skam att må dåligt.

– Jag vet inte om jag hade levt om jag inte hade haft mamma och pappa. De håller i mig och de tar upp mig. Jag hade inte gjort det utan mina föräldrar. Alla med anorexia behöver en närstående vid sin sida.

”Att höra från sin dotter att hon inte vill leva längre är det värsta man kan höra som förälder. Det kan knäcka vem som helst.”
Lena Einarsson, Elisias mamma

Elisias mamma Lena sätter sig i soffan för att vara med en stund vid intervjun.

– Det tog lång tid innan vi förstod allvaret. Som förälder försöker man hela tiden stötta och peppa sina barn och Elisia sa ofta ”ni förstår inte” och jag tänkte vad är det jag inte förstår, säger hon.

Hon säger att hon och maken Stefan har fått mycket stöd från ABC-kliniken.

– Att höra från sin dotter att hon inte vill leva längre är det värsta man kan höra som förälder. Det kan knäcka vem som helst. Idag kan vi vara öppna med våra känslor och det är så vi tar oss vidare.

Även om vägen tillbaka fortfarande är lång känner sig Lena hoppfull.

– Vi ser ju att Elisia tagit steg framåt och mår bättre. Det känns jätteskönt att Elisia har framtidsplaner nu, det betyder ju att hon vill fortsätta leva. Ju friskare hon har blivit desto mer har vi fått tillbaka Elisia.

Elisia och hunden Eddie trivs i varandras sällskap och ger sig gärna ut på promenad tillsammans.
Elisia och hunden Eddie trivs i varandras sällskap och ger sig gärna ut på promenad tillsammans.Foto: Mats Holmertz

På Instagramkontot @elisiasresamotfrihet_ delar Elisia med sig av sin vardag med anorexi och psykisk ohälsa.

– Jag var inte så öppen med min sjukdom tidigare, men dagen efter studenten la jag ut en text om min sjukdom för att jag ville berätta för min klass att jag lider av psykisk ohälsa, att det är därför jag hade varit sjukskriven och att psykisk ohälsa inte är något man skojar bort. Jag var trött på alla fördomar och ville sätta ned foten.

”Jag får så mycket kärlek. Vi hjälper varandra.”
Elisia Einarsson om följarna på Instagram

Hon befarade elaka kommentarer, men möttes av kärlek, och har fortsatt att skriva.

– Jag vill dela med mig av min resa för det är så många som lider i det tysta. Många tror att psykisk ohälsa syns utanpå och jag vill lära folk där ute hur det fungerar och hur illa det kan drabba en och ens anhöriga.

Många hör av sig till Elisia för att berätta sin egen historia.

– Jag får så mycket kärlek, ler hon. Vi hjälper varandra. Det är guld värt och betyder enormt mycket för mig. Det är så lätt att känna sig ensam i den här sjukdomen.

Nästa vecka börjar ett nytt kapitel för Elisia när hon börjar studera till sjuksköterska på Linnéuniversitetet i Kalmar.

– Jag har funderat på många yrken tidigare och har varit inne på polis, men jag fick en annan insyn när jag blev sjuk och kom fram till att jag vill bli sjuksköterska.

Hennes högsta dröm är att en dag starta en ätstörningsklinik.

– Jag vet att det är svårt, men inget är omöjligt. Jag längtar efter att få min examen och börja jobba på BUP (Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen) eller ABC-kliniken. Jag vet hur mycket det betyder att få rätt hjälp. Jag har hört av andra hur fel vården kan bli ibland och jag vill hjälpa till och göra skillnad.

Nu väntar tre år i skolan – hur känns det?

– Det är blandade känslor och jag har fått många frågor om hur jag ska hantera det. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös. Jag vill inte att skolan ska bli mitt liv och jag får påminna mig om att det är okej att misslyckas. Jag har ju hela livet framför mig, jag är bara 19 år.

Hur ser ditt förhållande till mat ut idag?

– Det är inte bra än. Jag måste ha uppsyn vid måltiderna. Jag har med mig tankarna hela tiden och jag vet inte hur många timmar jag spenderar framför spegeln varje dag.

Du är väldigt öppen om din sjukdom – varför vill du berätta?

– Jag vill så gärna hjälpa andra och visa att de inte är ensamma och att det finns ett ljus i tunneln.

Mer läsning om idrott och psykisk ohälsa

Ia SellerbergSkicka e-post
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.