Wennstam går tillbaka i tiden

– I min självbild är jag tjejen som dansar på bordet och blir kvar till sist på festen, men egentligen är jag inte det längre. Men den självbilden lever kvar för man är på något sätt alla sina åldrar samtidigt, även om det är en klyscha, säger författaren och journalisten Katarina Wennstam.

Nu fyller hon 50 år och noterar att hon alltid har haft stor nytta av den inlevelseförmågan i rollen som författare.

– När jag skriver en karaktär som är 17 eller 20 kan jag ju inte tänka som jag är nu, utan måste gå tillbaka till hur jag tänkte då. Plocka fram det här naiva, tron på att allt är möjligt, säger hon.

När vi träffas har Katarina Wennstam precis lämnat in manus till den första delen i en ny kriminalromanserie. Hon har manusjobbat utomhus i sommarvädret och är solbränd som efter en utlandssemester. Under många år skrev hon kriminalromaner som utspelar sig i modern tid – nu placerar hon intrigen i det förra sekelskiftets Stockholm. Men inriktningen på ojämna könsstrukturer och våld mot kvinnor består.

Boken ”Döda kvinnor förlåter inte” utspelar sig i en tid då kvinnors rätt till sina egna kroppar var obefintlig och många dog till följd av fosforförgiftning, en metod som användes vid olaglig fosterfördrivning.

– Jag har valt att förlägga berättelsen till en tid då kvinnor verkligen slogs för sina rättigheter. Då en kvinna blev myndig vid 21, men omyndig igen så fort hon gifte sig, säger Katarina Wennstam och fortsätter:

– Men den tiden är också spännande eftersom kvinnor började ta plats på universiteten. Det hände också mycket inom rättsväsendet och det började bubbla i rösträttsrörelsen, säger hon.

Katarina Wennstam drömde tidigt om att bli författare, men började som journalist. Redan tidigt i karriären riktade hon in sig på kvinnors rättigheter och framför allt våld mot kvinnor. Mycket på grund av att hon upplevde att ingen annan gjorde det.

– När jag började på SVT 1997 var kriminaljournalistik en strikt manlig arena. Jag började i samband med några uppmärksammade gruppvåldtäktsmål och upptäckte att många manliga kollegor sket fullständigt i detta. Våld mot kvinnor var verkligen en ickefråga. För mig väcktes ett otroligt starkt engagemang – och även en strategi – eftersom här fanns en blind fläck som ingen mutat in.

Hon växte upp i välbärgade Askim i Göteborg med en mamma som jobbade i labb och en pappa som drev eget företag men som var diplomat i grunden. Bok- och mediebranschen var därmed ingen karriärväg som redan låg utstakad. Men hon har alltid blivit uppmuntrad att göra det hon drömmer om.

– Jag hade en gammelfarfar som ville bli konstnär, men fick inte för sin familj. I stället blev han postmästare. Så det finns väldigt starkt i min släkt: Man får inte vägra folk deras drömmar. En konstnärssjäl måste få leva sin dröm. Det är vår lex Karl-Arthur. Så när jag sa att jag ville bli författare sa alla ”jaaaa”.

I dag är böckerna ett heltidsarbete för Katarina Wennstam. Men hon har stor nytta av den journalistiska metoden när hon skriver dem. Innan hon satte sig ner för att skriva sin nya bok ägnade hon månader åt research av det gamla Stockholm och förhållandena för kvinnor i skiftet mellan 1800- och 1900-tal.

Ramen kring fiktionen ska baseras på fakta, och bygga på trovärdighet och saklighet, menar hon. Samtidigt har det nya historiska deckarprojektet, trots det tunga temat och fokuset på fakta, inneburit en liten paus från verkligheten.

– Det är ett sätt att hitta tillbaka till något lustfyllt, utifrån perspektivet: Fan vad långt vi ändå har kommit sedan dess! I dag är vi myndiga och får själva bestämma vad vi ska ha på oss, till exempel.

Apropå det. När Katarina Wennstam är ledig, passar hon gärna på att sy just kläder.

– Jag gillar att hålla på med något icke kravfyllt, kreativa saker som får bli fula om de vill. Eftersom jag jobbar med sådant som sedan ska bli bedömt av andra är det skönt att också syssla med något som bara är för mig.