”Tore var omtyckt, arbetsam och rak”

Tore och jag var vänner sedan många år, runt 1950 utkämpade vi många friidrottsduster på lagårdsplanen. Det gällde höjd, längd, kula spjut och så vidare. Flera rekord sattes under den perioden. Stavhopp med vässad krakstör var 220 centimeter. Mellan tävlingar fångade vi kråkfågelungar, vilka kommunens förtroendeman högg av benen på och vi fick skottpengskvitton. 50 öre för skata och kaja, en krona för kråka. Det var en tid då det blev glest med skator.

Tore övertog gården efter föräldrarna och skötte denna med mjölkkor, senare med ungdjur, och då tillsammans med sambon Karin Fransson. Tore var inte jägare efter att vi hade reducerat kråkfågelstammen men är ändå delaktig i ett ”rekord” i jaktarrendes längd. Min far arrenderade av Tores far, jakten på fastigheten 1935. Jag övertog arrendet 1990 och nu är det min son som står för det. Om bara 13 år når man 100 år!

Tore var omtyckt, arbetsam och rak.

Vi är många som saknar honom, främst sörjes han av sambon Karin och systersonen Tomas.

Kurt Ericson