”Strålkastarljuset skulle riktas på henne – en Anita Ekberg från lingonskogen”

Ingegärd Liljas pappa och min mamma växte upp i Nybro, med en glasbrukstradition som förvaltades av Ivar Lilja i det glasmästeri på Storgatan som drevs av familjen tills för 20 år sedan.

För min mamma och hennes lillasyster blev staden för trång men kontakten med Nybro bibehålls hela livet genom min bror Christer Lilja och genom att min pappas, Einar Rosén, konst ofta visades i glasmästeriets konsthall och säkert fortfarande pryder många hem i trakten.

Ingegärd och jag var nästan jämnåriga, och hon som ensambarn och jag med stor åldersskillnad till syskonen blev under en tid nästan som syskon trots det geografiska avståndet. Vi träffades när jag var på väg till eller från vårt sommarställe på Öland eller när hon och hennes familj hälsade på oss i Segerstad; vi lekte, badade, plockade stora blombuketter och red på hästar med håret flygande.

I vuxen ålder blev besöken mer sporadiska men vi försökte alltid träffas för att fira Gretadagen – hennes mammas namnsdag. När vi själva firade födelsedagar kom Ingegärd gärna – inte obemärkt utan blond i färgstarka kläder, med rödaste läppar och en parfymdoft kring sig, med en röst och ett skratt som bar längre än de flestas i vimlet. Ingegärd var grandios – inte på ett överlägset utan snarast på ett litet naivt sätt. Det var självklart att strålkastarljuset skulle riktas på henne – en Anita Ekberg från lingonskogen. Vi andra fick också litet av det ljuset på oss när hon berättade för sina vänner hur duktiga och betydelsefulla vi var – ibland så att vi rodnade förläget.

Festerna blir tommare och tystare utan Ingegärd, men jag är tacksam för all gånger hon var med!

Carina Rosén