”Som barn gjorde jag egna tidningar”

Det har gått 42 år sedan den där dagen då skånepågen Jan Andersson klev av tåget och blickade ut över centrala Emmaboda. Första intrycket var inte direkt överväldigande.

– Jag tänkte att jag kunde stanna ett år och sedan dra vidare, minns han.

Men ett år blev två och sedan har det rullat på. Efter ett par år som inköpare på dåvarande Flygt blev det Östra Smålands lokal­redaktion i Emmaboda innan han 1979 började på Barometern. Han träffade sin blivande hustru, köpte hus, fick barn och trots att skånskan präglar hans dialekt är bopålarna småländska.

Sportintresset, som funnits med sedan knatteåldern, ledde in honom på den journalistiska banan.

– Jag har nog alltid velat bli journalist, som barn gjorde jag egna tidningar, jag klippte och klistrade nyheter och delade ut till släkt och vänner.

Han är nöjd med sitt yrkesval och skulle inte valt annorlunda i dag. Det han kommer att sakna är alla möten med människor och det oförutsägbara i jobbet, att den ena dagen inte är den andra lik. Jan har varit med om otaliga möten med både kända och mindre kända personer. Till de mer kända hör Olof Palme, Kjell-Olof Feldt och Cornelis Vreeswijk.

– När Anita Jonsson var kommunalråd lockade hon många statsråd till Emmaboda. Och många artister har besökt orten och uppträtt på festivalerna. Cornelis mötte jag på stationen, han ville ta intervjun över en räkmacka och öl på hotellrummet. Han var riktigt trevlig.

När Jan inledde sin journalistiska bana i slutet av 1970-talet såg lokalredaktörens vardag en smula annorlunda ut. Då var det skrivmaskin som gällde. Och bilderna framkallades på redaktionen. Söligt, minns Jan, som fått framkallningsvätska på både en och två skjortor. Vid arbetsdagens slut spurtade journalisterna till stationen för att skicka materialet med konduktörspost till huvudredaktionen i Kalmar.

– I regel fungerade det men det inträffade missöden och posten hamnade i Göteborg i stället för i Kalmar. När faxen kom var det en revolution i sig.

När Jan ser tillbaka på sin karriär i Emmaboda är det en sak som grämer honom rätt rejält. Vid halv åttatiden på kvällen, torsdagen den 21 maj 1992, skedde en gasexplosion på Trossings glas som blåste ut så gott som alla fönster i centrala Emmaboda. Just den veckan hade redaktör Andersson semester.

– Jag var på Kreta och hade inte en aning om vad som hände. Som journalist var det lite tråkigt att missa just den händelsen, det kändes snopet att inte vara på plats. Jag hade förberett en delartiklar för min vikarie men han behövde inte använda något, det blev bara uppföljningar på smällen.

Tidigare i år gick Jan ned i arbetstid, fem arbetsdagar blev två och han lämnade över planeringsansvar till sin kollega. I början medger han att det kändes konstigt att vara hemma men det har gått över. Med hus, trädgård och hund finns det alltid något att göra.

– Det var lite jobbigt den första tiden, jag visste inte vad jag skulle ta mig för. Nu känns det jobbigt att gå till redaktionen, jag har så mycket annat att göra och det känns rätt att sluta nu.