”Mormor var beviset att envishet och småländskt bondförnuft löser det mesta”

Hon föddes i Skrikebo 1920 strax efter första världskrigets slut. 1939 när Europa stod i lågor äktade hon min morfar i Döderhults prästgård. En sensommardag fyra år senare föddes deras dotter tillika min mor Rose-Marie. Under efterkrigstiden gav mormor och morfar tyska barn, märkta av ett sönderbombat Berlin en trygg och säker fristad i familjens hem i Björnhult. Mor gifte sig med min far Eiford Wirsén i juli 1962. Min syster Madeleine och jag fick förmånen att växa upp med våra morföräldrars dagliga och självklara närvaro. I 76 år var redbarhet, flit och omtanke deras signum. Mormor och morfar firade sin sista bröllopsdag tillsammans sommaren 2014.

För den vidare vänskapskretsen blev Anne-Marie i sin krafts dagar mera känd som byggmästare Bernhard Roséns rejäla och oförställda maka. För oss, den närmsta familjen var mormor en urkaft, med ett psyke såsom mejslat ur granit. Genom fem generationer var hon vår oförtrutna källa till styrka och klokskap. Dagligen gav hon exempel på uppriktig kärlek förkroppsligad genom handling. Ord var överskattade, mormor var beviset att envishet och småländskt bondförnuft löser det mesta.

För mormor var barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnbarnsbarn det dyrbaraste hon hade, alltför ovärderliga att lämnas i hast. Sista vilan fick vänta på sig ett århundrade. Den gudagivna omsorg hon kände för sina närmaste gav henne ett långt och rikare liv. Så länge vi lever och så länge vi minns kommer hon finnas kvar ibland oss. Den betydelse mormor haft för var och en av oss i familjen kan endast rättvist speglas i våra egna berättelser.

För familjen

Carl Pether Wirsén