Minnesord över Ulrica Hydman Vallien

Jag kom gående på en gata i Stockholm. Plötsligt ser jag en löpsedel där det står att läsa “Glasdrottningen är död” med en bild på Ulrica Hydman Vallien. I samma ögonblick kommer tiden till mig, när jag i slutet av 1970-talet är på Åfors glasbruk. Hettan är stark från alla glasugnar med sin kokande glasmassa. Där står Ulrica i intensivt arbete tillsammans med en glasblåsare. Jag känner att hon har en stor respekt med sig som människa och skapande konstnär i hyttan.

Ulrica var då i början av sin karriär som glaskonstnär och jag var där för att göra en film om henne och hennes man, Bertil Vallien, för Sveriges Television. Under inspelningen bodde jag hemma hos Ulrica och Bertil, vilket gjorde att jag lärde känna dem både som glaskonstnärer men också mer privat. Jag uppfattade Ulrica som mycket känslig och intensiv i sina uttryck. Det var ett stark skapande med ett flöde av bilder som föreställde ormar, människor, vattenfall och tulpaner i starka färger. Jag anade att bilderna var hämtade från hennes eget liv. Hennes konst var personlig och den finns i dag i många hem, både i Sverige och runt om i världen. Ulrica hade en mycket stark integritet, något som var väldigt viktigt för att inte förlora sin person och sitt eget uttryck.

På senare tid skrev Ulrica ofta till mig om sin förtvivlan över glaskrisen i Småland och Sverige. Nedläggningar av glasbruk, arbetslöshet bland glasarbetarna och en yrkesskicklighet som var på väg att försvinna inom glasindustrin – det var frågor som låg Ulrica mycket nära. Jag märkte och förstod att både Ulrica och Bertil på ett naturligt sätt kom att tillhöra brukssamhället Åfors i Småland. Alla visste att de båda var världsberömda med sitt glas och ständigt hade utställningar runt om i världen. Men samtidigt var de en av många i det lilla brukssamhället.

Har man mött Ulrica, så blir man tagen av henne och hennes känslighet. Det glada skrattet kunde, anar jag, innehålla en ton av sorg över att livet är så tillfälligt. Jag minns ett brev som hon skrev ganska nyligen “Jag och Bertil kom just från New York, sen åker vi vidare till Seattle och andra utställningar runt om i världen. Livet går så fort, tiden och livet bara rinner iväg och allt känns så underligt ibland. Men plötsligt så kan jag stanna upp för en stund och det är precis så att jag tror mig ana vad livet går ut på...”

Döden frågar inte om lov.

Jag saknar Ulrica mycket, mycket.

Vännen Jan Tillberg